Statsvetenskap, religion och filosofi – allt i ett!

Sitter och hänger på Gula Villan vid SU just nu, och lyssnar på folk som tentapluggar statsvetenskap. De diskuterar nationer, stater och vad som gör ett land till ett land. Sjukt intressant! Jag slängde mig lite raskt in i diskussionen och började snacka om Balkan, min favorithobby just nu.

Jag upphör aldrig att fascineras över hur man kan komplicera tillvaron för sig själv och andra. Jag vet, jag vet, det är inte bara folket på Balkan själva som orsakat detta, de har fått hjälp med det, men ändå! Ibland känns det som att i det forna Jugoslavien är nation = stat = folk = etnicitet = religion, i en salig blandning. Enda stället jag stött på det förut är fallet Israel/judendom. Åtminstone på ett sådant uppenbart sätt. Det är fascinerande, men skrämmande.

Allting går runt runt runt, och verkar hamna i dödlägen var och varannan månad. Och att det ska vara så viktigt att placera folk i rätt nationalitetsfack (med allt vad det innebär). En av platserna jag hemskt gärna skulle vilja besöka är Istrien, halvön som delas (just nu) mellan Kroatien, Slovenien och Italien. Vad jag har läst om platsen (Slavenka Drakulics bok Café Europa) får mig att tro att människorna där försöker motstå nationalismen. Men det kan ju bara vara en dröm, förstås.

Jag vill läsa mer om Balkan. Jag vill lära mig språket (notera hur politiskt korrekt jag är som inte skriver serbiska, kroatiska eller bosniska…), läsa om historien, försöka förstå hur området och dess länder fungerar. Jag vill åka dit igen, och då ha mer tid att stanna för att prata och tid att åka till fler platser. Åååå vad jag vill!

Annonser

Twitters vara och inte vara

Min far har nyligen börjat twittra, likaså min mor. Vad min mamma twittrar om vet jag inte riktigt, men pappa twittrar i alla fall om Ryssland.

I och med att han är lärare i ryska och har ett intresse av Ryssland håller han sig lite uppdaterad om vad som händer (läser tidningar och nyhetssajter) – därmed länkar han till tidningsartiklar från sin twitter. Tanken är att hans studenter ska kunna få i sig lite realia på det här sättet.

Häromdagen kom han springande och sa:
”Gissa vem som följer mig på twitter‽”
”Ingen aning”, sa jag.
”Medvedev!” utbrast han.

Rysslands president följer alltså min fars twitter. Det pappa funderade på var hur han skulle hantera detta. Förmodligen är det ju någon i Medvedevs stab som sitter och har hand om hans twitter, det känns ju ytterst otroligt att Dmitri Medvedev själv har tid att sitta och twittra.

Ska man bli orolig? Eller tycka det är kul att folk som twittrar om Ryssland i utlandet blir uppmärksammade? Helt enkelt, är det bra eller dåligt att märka ut sig på internet för att man twittrar om någonting potentiellt känsligt… Kartläggning, övervakning, personlig integritet är ord som direkt dyker upp i huvudet… Men samtidigt, har man valt att ha en del av sitt liv på internet får man faktiskt tåla att folk läser och tycker och vet om det.

Själv har jag inte twitter. Jag hinner inte, helt krasst. Men jag undrar hur jag skulle reagera om Medvedev eller någon annan ”overklig” person plötsligt skulle börja läsa det jag skrev.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,