Tiden går framåt

Inte uppdaterat på ett tag, har haft fullt upp. Sedan sist har jag:

  • Skrivit klart och lämnat in mitt projektarbete
  • Blivit invald i styrelsen för Sverok Sthlm. Makt! 😛
  • Fått min studentmössa levererad. Nu är det inte långt kvar!
  • Arrangerat vampyrlajv (okej, bara inredningen, men ändå)
  • Kraschat bakrutan på föräldrarnas bil, samt lagat den (där rök Desperatia slutgiltigt från min planering…)
  • Köpt en skitsnygg cylinderhatt 🙂
  • Börjat använda Spotify, till slut.
  • Lite kort urval sådär… Har även haft en del underbara samtal med vänner, och lärt mig mycket om mig själv. Vad mer kan man begära på nästan en månad? 🙂

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

    Projektarbete *suck*

    Egentligen tycker jag ju att mitt projektarbete är intressant. Men nu känner jag stressen och pressen i hälarna, då det ska vara klart nästa vecka. Sitter i alla fall och skriver nu, idag har jag skrivit flera texter. Nu måste jag börja leta rätt på illustrationer och så, blir ju tråkigt om det bara är text i det hela. Tack och lov utgår mitt projektarbete från mina nörderier, annars hade jag aldrig orkat 🙂

    Jaja, det går framåt i alla fall…

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

    Onsdagsmiddag

    Ikväll har jag varit på Sverok Stockholms traditionsenliga onsdagsmiddag på kansliet. Sedan jag var där sist (någon gång i höstas, jag är tydligen alltid upptagen på onsdagar…) har dom infört att alla som vill äta gratis måste städa. Helt okej, tycker jag, även om jag råkade städa fel rum 😛

    Snart är det årsmöte i Sverok Stockholm, och denna gång är jag med i valberedningens förslag till styrelse för nästa år. Så efter 14 mars sitter jag förhoppningsvis med makt att kunna stödja bra verksamheter 🙂 Känns bra, särskilt eftersom jag känner flera av de övriga i förslaget sedan förr.

    Det känns som att Sverok består väldigt mycket av samma personer som cirkulerar runt på olika poster, men jag antar att det lätt blir så. Så fort man har varit med lite grann känner man några, och sen blir det bara fler och fler. Till slut känner alla alla. Därför är det kul när nya människor engagerar sig 🙂

    Kom hem nyss, och nu ska jag nog gå och lägga mig. Förhoppningsvis lyckas jag gå upp lite tidigare imorgon så att jag faktiskt hinner göra något på mitt projektarbete då…

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

    Fobier: Telefonskräck

    Jag har egentligen bara två fobier som orsakat något egentligt problem för mig, det här är en av dom. Den här har t.o.m. min familj lagt märke till, jag som annars är så bra på att dölja saker.

    När jag var liten var den ännu värre än vad den är nu. Då var det så illa att jag inte ens kunde svara i telefon när det ringde hemma. Det lärde jag mig efter ett tag, men än i dag kan jag absolut inte svara i någon annans telefon.

    Förmodligen är det tack vare mobiltelefonernas utbredning som jag har blivit så pass telefonkompetent som jag är idag 🙂 Det var fantastiskt! Plötsligt kunde jag ringa en person och det var förmodligen rätt person som svarade, om inget oförutsett inträffade. Dessutom dök denna fantastiska tjänst upp: SMS! Plötsligt kunde jag skriva i stället för att prata! Mycket, mycket bättre…

    I och med att jag har övat mig under ett antal år på att ringa till vänners mobiler kan jag nu hjälpligt klara att ringa även enstaka samtal där jag inte känner den i andra änden (förut kunde jag inte ens ringa till kompisar av risk för att deras föräldrar skulle svara). T.ex. kundtjänstsamtal klarar jag nu av, även om jag måste repetera för mig själv precis vad jag ska säga innan jag ringer. Tvångsmässigt planerar jag minsta ord. När jag skulle fixa min praoplats i åttan klarade jag inte att ringa, så jag åkte dit i stället och fixade. Mitt problem är inte att prata med okända människor, utan det sitter ihop med telefonen, att ringa till dom.

    Då och då dyker det däremot upp sådana samtal som kastar mig rakt ner i fobiträsket igen. Ett sådant dök upp i förra veckan när jag fick numret till en översättare som jag skulle kunna intervjua till mitt projektarbete. I en vecka nu har jag gått runt och haft ångest för det här samtalet, som måste göras (eftersom min mamma gav mig numret förväntar hon sig att jag ska ringa). Varje dag har jag tänkt ”jag ska ringa idag, jag ska!” men det har inte blivit av. Men för en kvart sen så ringde jag! Jag klarade det! Hjärtat bultar fortfarande… I natt låg jag och planerade hur jag skulle säga, och jag lyckades nästan helt med det. Min stolthet är obeskrivlig.

    Det känns så skönt när man väl lyckas övervinna sina fobier, åtminstone tillfälligtvis 🙂 Så nu ska jag ringa en god vän, för att återhämta mig ^^

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,