Baklängesminne

I morse var jag hos psykologen som vanligt, och pratade bland annat om mitt dåliga korttidsminne just nu. Eller, det kanske inte egentligen är korttidsminnet det är fel på, utan arkiveringssystemet. Om någon skulle fråga mig vad jag gjorde i fredags skulle jag vara tvungen att fundera en lång stund, när var fredags egentligen? Den övergripande minnesstrukturen saknas, vilket är ganska jobbigt, faktiskt. Jag kommer inte ihåg hur lång tid som har gått mellan olika saker, eller hur lång tid det är kvar på en deadline. Jag klamrar mig fast vid min almanacka och skriver även upp saker i efterhand för att ens komma ihåg att jag har gjort dem.

Så psykologen bad mig ta några minuter och tänka igenom dagen som gått varje kväll – baklänges. Det vill säga, börja med det senaste som hände och gå i omvänd kronologisk ordning. Detta ska tydligen hjälpa koncentrationen eftersom det är åt ”fel” håll så att säga. Det viktigaste är inte heller att hinna komma igenom hela dagen och memorera allt som hänt, utan att identifiera mina känslor och tankar genom dagens olika situationer.

Vilket säkert är nyttigt, även om det kanske inte påverkar mitt strukturminne. Vi får se hur det går 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Nedräkning…

Nu är det endast fyra dagar kvar i skolan, innan vi slutar för i år. På tre av dessa dagar ska jag hinna med:

  • Lämna in en försenad psykologi-uppgift (den största vi gjort den här terminen)
  • Presentera en ”storyboard” på engelskan, också något försenad
  • På samhällsvetenskapslektionen skriva en kritik av en politisk filosof (i mitt fall Rawls) med exempel och vettig kritik
  • På historielektionen diskutera och presentera folkmordet på Herero-folket i Namibia i början av 1900-talet

Jag undrar hur jag ska hinna med detta. Förmodligen bättre om jag inte sitter här och skriver, utan faktiskt pluggar något av det, eller skriver en rapport. Men åååh vad trött jag blir… Dessutom ska jag hinna handla julklappar och jobba. 

Men bara fyra dagar till lov.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Die Welle – Vågen

I kväll har jag varit och sett en av de mest skrämmande filmer jag någonsin sett. Den är inte särskilt läskig i klassisk mening, det är inte en skräckfilm, och i princip hela handlingen tilldrar sig i ett klassrum på en tysk gymnasieskola.

Det som är skrämmande är det psykologiska spelet, och de psykologiska baktankar som skymtar. När jag ser den här filmen blir jag rädd för människor – mänskligheten.

Min historielärare klev in på min engelskalektion idag och frågade om någon ville gå på bio på kvällen, för att se Die Welle. Hans beskrivning av den var ”en lärare som på en vecka förvandlar en skolklass till nazister”. Det visade sig stämma ganska bra. Fast byt ut nazister till fascister.

Läraren Rainer ska leda en grupp elever genom en projektvecka om autokrati. Frågan kommer upp om eleverna tror att Tyskland idag skulle kunna bli en diktatur. Eleverna hävdar bestämt att det är omöjligt, vi är alldeles för upplysta. Rainer bestämmer sig för att göra ett experiment. Under projektveckan ska eleverna sitta ordentligt, vara tysta i klassrummet, resa sig upp när de talar, kalla honom för Herr osv. Successivt placeras eleverna om för att kunna hjälpas åt bättre, de bestämmer en uniform, ett namn (Die Welle = Vågen), en logga. Gruppen blir mer och mer sammansvetsad mot yttre faktorer. Mer och mer håller de ihop mot de andra på skolan, som snart antingen kallar dem ”vitskjortorna” med förakt eller går med i Vågen.

Det går långt. Väldigt, väldigt långt. Och läraren inser plötsligt vad som hänt, tack vare en elev – han har en armé. Inte en särskilt bra armé, men ändå. Slutscenen är otroligt skrämmande, men också kraftfull. Han manipulerar dem och visar dem sedan vad som hänt med dem. Tyvärr är det för sent.

Den här filmen rekommenderas verkligen, om inte annat så bara för att den behandlar ett så viktigt ämne: hur gruppgemenskap kan vändas till hat mot andra, så lätt! Rollfigurerna var kanske lite väl enkelspåriga ibland, men det gjorde det å andra sidan väldigt lätt att se vilka roller i dramat som de olika eleverna spelade. En väldigt tänkvärd film, och som sagt, obehaglig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Fight Club

Igår var jag hemma hos en god vän, M, och kollade på film. Först hade vi tänkt kolla på Kingdom of Heaven, men när M insåg att jag inte sett Fight Club stängde han av och satte igång den i stället.

Riktigt bra film, mycket intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Jämförde med American Psycho (som för övrigt är en av dom två böcker min brors flickvän slängt – för att hon mådde illa av att ha den i hyllan) – den dubbla personligheten och det psykotiska. Det intressanta var att jag inte fattade att det var en enda person förrän närmare slutet. Då blev många av dom tidigare scenerna väldigt väldigt intressanta… Samt även Ms kommentarer om självdestruktivitet. Det enda som var tråkigt, eller vad man ska säga, var slagsmålsscenerna. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av meningslöst våld (om det inte är typ The Fifth Element, men det är för att Milla Jovovich är cool!), och det här var dessutom så pass brutalt. Men det var väl det som var meningen.

Jag vet inte om samhällskritiken är någon stor del i den här filmen. Förmodligen är det väl det som en del ser i den, men för mig handlade det verkligen inte mycket om det. Den här filmen handlar om Tyler och hans ensamhet, som jag ser det. Allt annat, alla andra händelser, är bara bieffekter. Vilket jag tror skildrar en del psykiska problem väldigt bra. Att det enda som är verkligt är en själv och ens tankar, inte omvärlden.

Hur som helst, mycket intressant och bra film, skulle gärna se om den med andra ögon 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Veckans psykologbesök

Idag har jag varit hos psykologen, för en gångs skull på tisdag eftermiddag istället för måndag morgon. Diskuterade bl.a. om mina problem med att skriva och läsa just nu, vad det än må vara (mail, foruminlägg, uppsatser, dagbok, whatever). Så jag bestämde mig för att verkligen försöka skriva någonting ikväll, vad det än må vara. Så det här inlägget kan bli väldigt rörigt.

Annars pratade vi om overklighetskänslor, åter igen. Och att, lustigt nog, jag nu uppvisar fler drag av social fobi än när jag faktiskt var mer socialfobisk. Jag älskar egentligen folkmassor, att titta på folk, röra mig i trängsel och annat som innebär att vara i närheten av folkmassor. Jag har aldrig haft problem att röra mig inne på Drottninggatan i full rusningstid. Nu däremot, finner jag att jag blir irriterad, stingslig, klaustrofobisk och känner mig instängd bara när det är trångt i trapporna i skolan (som ändå är breda). Höga ljudvolymer har större risk att störa mig, för många synintryck gör mig förvirrad. Förmodligen hör det ihop med koncentrationsproblemen som hör ihop med depressionen. Men jävligt irriterande är det ändå, eftersom det inte är jag. Egentligen.

Och nu känns det som jag tappar tråden igen, åtminstone i mitt huvud. Hade tänkt skriva något mer, men det här får räcka så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Browse

Sitter och spanar igenom bloggosfären. Intressant vad man kan hitta bara genom att följa länkar. Idag har jag till exempel hittat ett flertal nya bloggar om depression och psykiatrin. 

Sedan jag själv blev inblandad i psykiatrin har mitt intresse ökat markant (inte helt förvånande kanske…). Nog för att jag var intresserad även innan, men nu när jag på något sätt har egna erfarenheter att jämföra med blev det så mycket intressantare. Det som slår mig mest är att jag verkar ha haft en oerhörd tur. Jag har inte haft några problem med långa väntetider, oseriösa psykologer, oförstående läkare, tvivel, dåligt bemötande eller något av de andra problem som jag ser i bloggvärlden att andra har. Jag vet inte varför. Jag antar att jag borde vara glad över det, eftersom det innebär att jag faktiskt får hjälp. 

Under dom fyra månader jag haft stadig kontakt med öppenpsykiatrin har jag inte en enda gång känt mig nedvärderad eller dumförklarad. Det känns bra 🙂 Jag önskar att fler fick den upplevelsen av psykiatrin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,