Offentlighet

Det jag egentligen ville ha som rubrik på det här inlägget var: Om en relation faller utan att det syns på facebook, har den relationen funnits då? Men det var lite för långt. Veckans tema på Vecka 6 är alltså offentligt.

Min första spontana tanke när jag läste temabeskrivningen handlade om alla dom där oannonserade relationerna. De som inte uppmärksammas på facebook (den moderna världens måttstock: finns det inte på facebook finns det inte alls), de som bara finns för mig och övriga inblandade, samt kanske ryktesvägen i bekantskapskretsen.

Jag har aldrig haft ett förhållande med någon på facebook. Däremot har jag ju definitivt haft relationer, mer eller mindre intima, ändå. Som relationsanarkist trivs jag inte med att sätta etiketten ”förhållande” på mina relationer, jag känner inte heller något större behov av att hela omvärlden ska känna till mina fluktuerande relationsformer och vilka personer som är inblandade.

Ibland kan jag dock sakna legitimiteten som kommer med en relation på facebook. I och med att facebook är sättet att hålla koll på ”officiella” relationer, blir det som att alla andra är ogiltiga. Och, jag är ju inte känslokall och osårbar bara för att jag gör relationsanarki. Kombinationen leder till att relationer som tar slut, och sorgen över det, blir osynliggjorda bland vänner och bekanta. Det finns inget att hänvisa till, ingen anledning att vara ledsen och nere – för relationen har ju aldrig funnits ”på riktigt”.

Facebook-skuggan är också kopplad till den känsla som uppstår när en relation tar slut, och eftersom det inte är en definierad officiell relation så finns den inte i det kollektiva medvetandet. Känslan går inte att beskriva, det närmsta som dyker upp i huvudet är skräck. Det är dels jobbigt för man har ingenting att hänvisa till när det känns jobbigt att prata om eller med en viss person, och även jobbigt för att man börjar tvivla på sig själv – hände det här egentligen? Man känner sig lite mer sinnessjuk än vanligt, helt enkelt.

Som sagt, om en relation tar slut utan att det syns på facebook, har den funnits då?

Anti allt

Svårigheten som ligger i att förklara mig själv och mina innersta tankar på mitt tredjespråk.

Svårigheten i att inte ens kunna förklara mig själv på mitt förstaspråk.

Svårigheten i att se att jag gör någon illa bara genom att vara mig själv.

Svårigheten i att påverkas av mitt jobb så att jag inte klarar av att träffa folk.

Svårigheten i att veta att jag förstör för mig själv.

Svårigheten i att veta att jag är dum i huvudet och inte fattar vad som är bra för mig.

Svårigheten i att gå runt med en konstant stressboll, som jag inte vill ha, i magen. Utan att kunna övertyga min hjärna om att den inte behövs.

Svårigheten i att aldrig någonsin någonsin för en gångs skull veta vad jag vill.

Svårigheten i att allt alltid ska bli så jävla komplicerat. Kan inte saker bara få vara. Jag kan inte planera framåt, inte när det gäller relationer. Som det är nu, känner jag hela tiden i magkänslan att jag borde göra/vara något annat, något mer, något annorlunda. Även när andra hävdar att det inte alls behövs.

Svårigheten i att jag känner mig så jävla feg och sämst.

/endwhine

Årets emo

Så kom årets första emo-attack. Jag vet inte ens varför. Jo kanske.

Jag blir så less på att saker ska vara så svåra. På att man alltid måste prata om det, på att ingenting någonsin är självklart. Att saker gör ont, att det aldrig går att bara vara lycklig utan baktankar. Att saker alltid måste förklaras och förstås.

Samtidigt, jag kan inte leva utan den diskussionen. Jag vägrar låta saker vara slentrian-okej, även om det gör så fruktansvärt ont att öppna upp hjärtat och låta folk få hugga i det. Melodramatisk, javisst.

Ibland vill jag bara stänga av allting, jag orkar inte med människor. Det finns så många av dom. För många, jag har inget sätt att skydda mig på. Inget fungerande i alla fall. Som det är nu får jag antingen inte kontakt med någon alls, eller hela världen. Jag vet inte ens vad jag gör, så jag kan inte sluta. Men man kan inte pausa mänskliga relationer. Man kan inte säga: ”återkom om en månad”.

Emil Jensen – Spelar stor roll

Så nu sitter jag i soffan, kan och vill inte sova, letar desperat efter något att sysselsätta mig med i stället för att gråta. För jag orkar fan inte ibland.

Och känner mig samtidigt så jävla patetisk, för även när jag sitter här kan jag inte släppa det yttre perspektivet, och sluta se mig själv. Jag kan aldrig sluta analysera mig själv.

Emil Jensen – Inte vackrast i världen

Förståelse

”Don’t be uptight ‘cause I loved you last night, right?”

Ibland får the Cardigans verkligen till det. Den här textraden slog mig i huvudet när jag var på väg hem från Imagicon i natt. Jag skulle vilja visa den för vissa personer, och förklara att detta, det här vill jag att du ska tänka på när du har med mig att göra. Kärlek är fantastiskt och underbart – men ”uptight” är inte bra.

  • Försök inte skuldbelägga mig för min kärlek, för jag kommer inte skuldbelägga dig för din.
  • Försök inte kontrollera mig, för jag försöker inte kontrollera dig.
  • Respektera mig, för jag vill respektera dig.

Men jag är för feg, som vanligt. Jag vågar inte vara så explicit när det väl har passerat en viss gräns. Problemet är att inse vilka människor som förstår, vilka människor som vill förstå samt vilka människor som inte förstår.

”All you need is love.” Yeah right.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Rätten att inte vilja

Senaste veckorna har varit fulla av samtal om sex och relationer, med alla möjliga människor. Dels med en del nya bekantskaper, men även med min allra äldsta vän.

Jag brukar lite löst kalla mig själv för relationsanarkist (sedan ett halvår, i alla fall), vilket innebär att jag inte vill kategorisera mina relationer under flikarna vänskap och kärlek. Det är svårare än man tror, men börjar kunna vända om mitt tänk nu i alla fall. Svårare blir att förklara mig själv för andra omkring, speciellt sådana som inte alls är insatta i begreppen relationsanarki eller polyamori. För ett tag sedan blev jag medlem på Polyheart, och hittills är det oerhört givande att läsa diskussionerna där och känna att, nej, jag är faktiskt inte ensam. Vuxna, vettiga människor får det här att fungera – alltså kan jag också!

I alla fall, i natt pratade jag med M, en vän som jag känt för alltid (och det menar jag verkligen bokstavligen, jag träffade henne första gången när jag var tre dagar gammal), om sex i och utanför relationer. Hon har haft en del problem med sina olika pojkvänner, och utbrast irriterat att det alltid var sexet som hennes förhållanden kraschat på.

Det känns som att när poly (som paraplybegrepp, då) diskuteras, kommer alltid frågan upp om sex. Vilka har du sex med då? Vilket stör mig lite. I min närhet finns flera personer som jag mycket väl kan tänka mig att ha sex med, utan att för den skull vara förälskad i dom. Samtidigt finns det ytterligare andra som jag helt klart kan känna mig väldigt förälskad i i omgångar, men utan att alls vara attraherad av dem fysiskt.

Det stör mig att måttstocken för våra relationer utgörs av om vi idkar könsumgänge med varandra eller ej. Att det i vissa relationer är ett krav, och i andra ett förbud. Ofta känns det som att ”polyskapet” handlar mycket om rätten att få ha sex utanför sitt förhållande. Det är i alla fall mycket det som betonas. I stället vill jag poängtera en annan del: nämligen den att inte vilja ha sex inom sitt förhållande. Helt enkelt att spela utanför spelreglerna. Det utgås från att vi vill ha sex med vår partner, men inte att vi kan vilja ha ett asexuellt förhållande med en partner, och få det sexuella tillfredsställt någon annanstans.

Jag vet inte hur jag ska förklara min tanke bättre än så här, men jag har gjort ett försök i alla fall. Det jag ändå vill åt i slutändan är att folk ska definiera sina relationer själva. Utan att styras av krav och ”förväntningar” från omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,