Det finns hopp

Artiklar som den här ger mig hopp om mänskligheten.

Den ger mig något att sträva mot, något att hoppas på, något att visa på, något att inspireras av.

Den visar mig att jag, faktiskt, har möjligheten att bygga ett liv som fungerar för mig själv. Även dom dagar när allting känns som skit.

Countdown

Nu börjar det bli den tiden på året igen att det är dags för Nobelfestligheterna. I år har jag tydligen avancerat i jobbhierarkin, jag ska få gå på själva prisutdelningen! Mycket spännande, det ser jag fram emot! Så det blir prisceremoni, middag på muséet, dans i Gyllene Salen och sedan Night Cap på Handels. En dag att se fram emot!

Nu gäller det bara att jag ska fundera ut något bra sätt att hitta en partner till dansen och Night Capen. Inbjudan gäller nämligen ”med respektive”. Då kommer den roliga listan upp att jag 1) inte har någon etablerad respektive 2) har fler personer som jag dejtar 3) hur fan ska jag kunna välja mellan dem? 4) hur ska jag undvika att det här ger någon av dem prioritet över de andra? Speciellt som jag vet att flera av dem verkligen, verkligen skulle uppskatta festen. Fan. Jaja, jag har till 17 november på mig att lösa det här. Yay för kombon sjukt formell fest och relationsanarki, eller något.

Kommunikation

Den senaste veckan har jag gjort ett aktivt val att kommunicera med folk om känsliga och privata saker – och det har fungerat! Inte helt smärtfritt, men det har ändå fungerat och jag mår så himla mycket bättre av det.

Ja, ovissheten och ambivalensen är lite av charmen med att flörta och ragga, men känslan av att prata om sin relation och tryggheten det ger mig (som varande måttligt kontrollfreak) är oemotståndlig. Jag får en sådan adrenalinkick och endorfinboost av det! Dels för att jag känner mig duktig, och dels för att jag får säga vad jag tycker utan att behöva trassla till allt så himla mycket.

Sen att jag har lite problem att faktiskt veta vad jag vill, är en helt annan sak… Det går alltid att komma fram till så småningom, så länge alla inblandade faktiskt vet var de andra står (om så bara att de vet att jag inte vet). Jag borde verkligen hålla uppe den här vanan av att prata med folk, jag hade kunnat slippa ganska mycket onödig stress då.

Young people fu**ing

DVD-omslaget till Young people fucking pryds av en kvinna i underkläder bakom en soffa, som hålls om av två män. Från soffan sticker det ut ben i varierande stadier av påkläddhet, och på golvet ligger det en kamera, en dildo och en champagneflaska. Undertitlarna är ”Sex without complications? …yeah, right.”.

Okej, så filmen handlar om sex. Den var överraskande bra, måste jag säga, trots att det fanns vissa saker som störde mig med den. Samtidigt så känns det som att, så få gånger som det görs filmer med en överhuvudtaget avvikande syn på sexualitet så får man väl vara nöjd med det som finns… Och ja, filmen är bra, framför allt rolig och någon enstaka liten tankeställare om varför vi gör vad vi gör i sängen och hur vi gör det.

Men.

Ett. När man nu gör en film som handlar om ”icke traditionellt sex”, varför tar man inte med homosexuella alls? Det antyds bara lite på slutet att en av tjejerna tyckte det var upphetsande med idén om två killar, men that’s it. Annars är det stenhårt hetero som gäller.

Två. Varför är det bara dom två som är i ett fast förhållande som använder en strap-on? Och varför blir den enda andra sexleksaken (en liten vibrator) i filmen tagen som ett bevis på att killen inte kunde få tjejen att komma?

Tre. Varför är det bara den tjejen som ligger med sin killes rumskompis framför ögonen på honom som överhuvudtaget verkar tycka att det är hett med två killar?

Fyra. Varför känns det som att hela poängen med filmen är att visa att man faktiskt inte har bra sex om man inte är kära i varandra? Och att den ende som har problem med potensen har det för att han försöker ligga med sin kompis och han känner henne ”för bra”?

Jag kanske är petig, eller helt enkelt bara för queer och relationsanarkistisk för romantiska (eller erotiska då, den här var faktiskt inte så romantisk…) komedier. Jag tror att den här filmen ses bäst med analysglasögonen av, för då var den faktiskt väldigt rolig och stundvis ganska träffsäker. Och som sagt, att det alls görs en film som ens försöker är ju bra. Så se den!

—-
Edit: Jag kom på när jag läste på IMDB-forumen om den här filmen att jag glömt den absolut största grejen (förmodligen för att jag är hemmablind). Det finns inte en enda huvudperson i den här filmen som inte är vit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Två månader…

…utan ett ord om någonting. Och jag vet att jag borde fråga, borde försöka prata om det, borde försöka åtminstone. Men det gör så ont, så jag skjuter upp det hela tiden, och väntar på att något vad som helst ska hända som förändrar det dödläge vi är i nu. Dödläget som jag inte vet om jag är den enda som ser.

Så rullar det vidare. Två månader har i alla fall visat att jo, jag föll ordentligt. Första gången på flera år som jag tillät mig själv att falla. Med det här resultatet kommer det dröja länge tills nästa gång jag försöker igen. Jag blir imponerad av folk som vågar öppna upp gång på gång och aldrig ger upp. Seriöst, jag blir verkligen det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svartsjuka och sånt

Nerskrivet på nattbussen hem igår. Lite virrigt och osammanhängande, men ändå:

Jag blir inte svartsjuk när andra får uppmärksamhet, jag blir svartsjuk när jag inte får men alla andra får uppmärksamhet. Så länge man även uppskattar mig, får man uppskatta andra hur mycket som helst. Det är när andra bekräftas på min bekostnad som jag blir svartsjuk.

Jag vet inte om det är bra att fungera så här, men så är det nog. Egentligen borde man ju inte vilja ha bekräftelse alls och vara nöjd med att bara ge och ge. Men nu är det inte så, tyvärr.

Jag funderar mycket på svartsjuka just nu, samt mitt eget behov av bekräftelse. Något jag också lagt märke till med mig själv, är att jag analyserar så jäkla mycket. Good or bad.

Upp och ner

Vetefan hur allt känns. Just nu är det inte bra. Jag går runt i ett konstant vimmel av känslor, det är för mycket! Men samtidigt kan jag inte släppa, inte lämna utan ett ord.

Du var den första jag släppte in utan en lång prövotid. Jag antar att det är det som slår tillbaka nu. Men jag vill inte tänka så!

Det är inte som att mitt liv saknar kärlek. Men naturligtvis är det så att den jag kommit närmast, är den som just nu vill ha mig längst bort. Verkar det som. Och jag får hela tiden en känsla av att jag sabbar för mig själv, konstant, genom att försöka leva som jag lär. It sucks.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,