Muzej Sarajeva

När jag var i Sarajevo förra veckan, råkade jag gå förbi stadsmuseet i Stari Grad, Gamla Stan. Eftersom inträdet var endast 2KM (strax under 10SEK) och jag inte hade något annat för mig, tog jag en vända in för att kolla.

Museet är väldigt litet, och känns tyvärr inte särskilt prioriterat vilket är väldigt tråkigt. Det ligger sjukt centralt och i en jättefin gammal byggnad. Det har helt enkelt potential att faktiskt dra lite folk!

Ett stort rum med ett galleri runt om. Det mesta är uppradat längs med väggarna, mycket textrutor men ändå lite montrar med prylar i. Det museet handlar om är alltså staden Sarajevos historia, från det att bosättningar först började uppföras i trakten (någon gång på järnåldern tror jag) fram till första världskriget och Österrike-Ungerns fall.

Ett flertal olika perspektiv försöks hinnas med, de intressantaste tyckte jag var de texter som handlade om arkitekturförändringarna som skett under stadens utveckling. Mitt i museet stod en stor fin modell av hur Baščaršija (det gamla marknadsområdet, hjärtat i Sarajevo) såg ut på 1500-talet, det var häftigt att se hur mycket som ändå finns kvar! Det gick att följa gatorna och moskéerna, och lista ut var i modellen själva museet befinner sig. Det var den stora behållningen, egentligen. Det kändes bra att stödja dem med pengar, så att museet kan förbättras, tyvärr var dock inte själva utställningarna på jättehög nivå.

Annonser

Konceptet snygg

Det är intressant det här med vad som anses ”snyggt/attraktivt”, och vad som bara är ”tillgängligt”. Jag är van att tänka på mig själv som hyfsat attraktiv, kanske lite söt, men har aldrig ansett mig själv vara vacker eller snygg. Nu har jag däremot en massa vänner som hela tiden talar om för mig hur vacker och snygg jag är, och hur mycket karisma och charm jag har. Det är svårt att förena dom två bilderna av sig själv (och nej, det här är INTE ett fiskande efter fler komplimanger, jag försöker analysera koncept) och våga acceptera att folk kanske tycker att jag är snygg.

Det rörs till ytterligare när främlingar pratar med en på stan och försöker bjuda ut en på kafé. Jag hatar att jag är så feg och uppfostrad till att tro folk om ont, för jag säger alltid nej p.g.a. att jag inte litar på deras baktankar. För i teorin gillar jag ju konceptet ”våga prata med folk man vill lära känna, även om man bara passerar dem på gatan”, i praktiken tror jag bara att folk är desperata och vill något dåligt – ja, som vadå?

I eftermiddags har jag pratat med två helt okända män, en från Bosnien och en från Iran, som båda två började prata med mig, verkade vara helt okej människor (med intressanta studier och resor i bagaget) och undrade om vi skulle sätta oss på ett kafé och prata. Bland folk (jättemycket folk t.o.m., Sarajevo är en kaféstad). Vad är jag rädd för? Vad har jag att förlora? Några okända mäns respekt? En okänd befolknings respekt? Jag vet inte. Ibland tröttnar jag på att jag alltid måste safe:a och väldigt sällan är helt spontan.

Men jag tror att det har att göra med idén om ”man ser ung, ensam kvinna och tänker aha henne kan jag försöka ragga upp!”. Jag är ofta en ung, ensam kvinna, och jag tror alltid att alla dessa män som börjar prata med mig (för ja, det är en del) helt enkelt bara är desperata. Att det inte är min egen förtjänst, utan att vilken ensam ung kvinna som helst skulle duga. Och därför litar jag inte heller på deras komplimanger eller tror att de är seriösa.

Nu låter det som att jag tänker börja följa med okända män hem hela tiden, men det är ju faktiskt inte det som de flesta som pratar med mig vill – när jag tänker efter. Jag blir bara trött på mig själv, att jag aldrig vågar lita på folk. Framför allt blir jag trött på de av mina fördomar som framträder, och det är aldrig en rolig känsla.

Äh, jag vet egentligen inte vad jag vill säga. Jag blir bara förvirrad, och min försiktiga hjärna klarar inte av konceptet att man kan vara snygg och inte snygg på samma gång – beroende på vem som tittar. Och att alla kanske inte har onda baktankar.

Bara några dagar kvar…

…sen åker jag till Sarajevo med mina föräldrar! På fredag morgon bär det av, och vi kommer tillbaka den 15 april (tre dagar efter min födelsedag). Just nu sitter jag och skriver en packlista, måste se till att få med mig allt! Främst kamera och lite olika kläder – övriga saker går faktiskt att klara sig rätt bra utan.

Det ska bli spännande, jag har aldrig varit på Balkan förut. Fadern har varit i Makedonien, och i Belgrad för en 30 år sedan ungefär. Och modern har heller aldrig varit där. Så det kommer bli mycket nytt att se! Först är vi ett slag i Sarajevo (i Bosnien & Hercegovina), sedan har vi tänkt åka in i Serbien, förhoppningsvis vidare till Montenegro, och så ner till kusten i Kroatien. Sedan tillbaka till Sarajevo igen. Vi har suttit och letat i guideböcker efter olika saker vi vill se; jag har hittat både muséer och vattenfall som jag vill besöka.

Förmodligen kommer vi vara i Sarajevo på min födelsedag, så jag hoppas vi kan fira lite i alla fall! Men mitt ordentliga 20-årsfirande får bli när jag kommer hem igen. Vi bestämde den här resan för så länge sedan att jag knappt kan fatta att vi åker snart. Det ska bli häftigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,