Day 21 – Another moment

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Inspirerad av #prataomdet, fast inte om något jobbigt tillfälle. Utan tvärtom.

Tillfället då allting för första gången kändes helt rätt och bra. När vi var överens om vad vi gjorde, och varför, och bestämde oss för att det var rätt. Och jag ville, och för första gången verkligen vågade erkänna för mig själv att jag ville. Och att smärtan inte spelade någon större roll, för jag kände mig så trygg att jag kunde prata om det och då blev det bättre. För vi provade och experimenterade.

Det ögonblicket är jag tacksam och lycklig över, och stolt över att ha varit en del av.

Privat, javisst? 🙂

Självutlämnande, Y/N?

Det har dykt upp en hashtag på twitter som heter #prataomdet. Den fick mig att logga in på twitter igen för första gången sedan augusti.

#prataomdet handlar om gråzonerna i vårt samspel med andra människor, framför allt det sexuella. Var går gränsen för övergrepp? Hur står man upp för sig själv? Vad är okej? Vad törs man erkänna för sig själv och andra att man gjort? Är det okej att må lite dåligt över sig själv? Har jag antastat någon sexuellt? Vad tänker jag om sex, och vad gör jag egentligen?

Det finns en samlingssida, där det dyker upp texter kontinuerligt. Tydligen fanns ett uppdämt behov av att prata om det. Det förvånar mig inte alls. Just nu sitter jag mest och funderar på hur mycket av mig själv jag klarar att lämna ut, utan att såra folk som betyder mycket för mig och utan att såra mig själv. Jag har sårat mig själv tillräckligt. Men ja, gråzoner finns – och det är viktigt att #prataomdet.

Young people fu**ing

DVD-omslaget till Young people fucking pryds av en kvinna i underkläder bakom en soffa, som hålls om av två män. Från soffan sticker det ut ben i varierande stadier av påkläddhet, och på golvet ligger det en kamera, en dildo och en champagneflaska. Undertitlarna är ”Sex without complications? …yeah, right.”.

Okej, så filmen handlar om sex. Den var överraskande bra, måste jag säga, trots att det fanns vissa saker som störde mig med den. Samtidigt så känns det som att, så få gånger som det görs filmer med en överhuvudtaget avvikande syn på sexualitet så får man väl vara nöjd med det som finns… Och ja, filmen är bra, framför allt rolig och någon enstaka liten tankeställare om varför vi gör vad vi gör i sängen och hur vi gör det.

Men.

Ett. När man nu gör en film som handlar om ”icke traditionellt sex”, varför tar man inte med homosexuella alls? Det antyds bara lite på slutet att en av tjejerna tyckte det var upphetsande med idén om två killar, men that’s it. Annars är det stenhårt hetero som gäller.

Två. Varför är det bara dom två som är i ett fast förhållande som använder en strap-on? Och varför blir den enda andra sexleksaken (en liten vibrator) i filmen tagen som ett bevis på att killen inte kunde få tjejen att komma?

Tre. Varför är det bara den tjejen som ligger med sin killes rumskompis framför ögonen på honom som överhuvudtaget verkar tycka att det är hett med två killar?

Fyra. Varför känns det som att hela poängen med filmen är att visa att man faktiskt inte har bra sex om man inte är kära i varandra? Och att den ende som har problem med potensen har det för att han försöker ligga med sin kompis och han känner henne ”för bra”?

Jag kanske är petig, eller helt enkelt bara för queer och relationsanarkistisk för romantiska (eller erotiska då, den här var faktiskt inte så romantisk…) komedier. Jag tror att den här filmen ses bäst med analysglasögonen av, för då var den faktiskt väldigt rolig och stundvis ganska träffsäker. Och som sagt, att det alls görs en film som ens försöker är ju bra. Så se den!

—-
Edit: Jag kom på när jag läste på IMDB-forumen om den här filmen att jag glömt den absolut största grejen (förmodligen för att jag är hemmablind). Det finns inte en enda huvudperson i den här filmen som inte är vit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rätten att inte vilja

Senaste veckorna har varit fulla av samtal om sex och relationer, med alla möjliga människor. Dels med en del nya bekantskaper, men även med min allra äldsta vän.

Jag brukar lite löst kalla mig själv för relationsanarkist (sedan ett halvår, i alla fall), vilket innebär att jag inte vill kategorisera mina relationer under flikarna vänskap och kärlek. Det är svårare än man tror, men börjar kunna vända om mitt tänk nu i alla fall. Svårare blir att förklara mig själv för andra omkring, speciellt sådana som inte alls är insatta i begreppen relationsanarki eller polyamori. För ett tag sedan blev jag medlem på Polyheart, och hittills är det oerhört givande att läsa diskussionerna där och känna att, nej, jag är faktiskt inte ensam. Vuxna, vettiga människor får det här att fungera – alltså kan jag också!

I alla fall, i natt pratade jag med M, en vän som jag känt för alltid (och det menar jag verkligen bokstavligen, jag träffade henne första gången när jag var tre dagar gammal), om sex i och utanför relationer. Hon har haft en del problem med sina olika pojkvänner, och utbrast irriterat att det alltid var sexet som hennes förhållanden kraschat på.

Det känns som att när poly (som paraplybegrepp, då) diskuteras, kommer alltid frågan upp om sex. Vilka har du sex med då? Vilket stör mig lite. I min närhet finns flera personer som jag mycket väl kan tänka mig att ha sex med, utan att för den skull vara förälskad i dom. Samtidigt finns det ytterligare andra som jag helt klart kan känna mig väldigt förälskad i i omgångar, men utan att alls vara attraherad av dem fysiskt.

Det stör mig att måttstocken för våra relationer utgörs av om vi idkar könsumgänge med varandra eller ej. Att det i vissa relationer är ett krav, och i andra ett förbud. Ofta känns det som att ”polyskapet” handlar mycket om rätten att få ha sex utanför sitt förhållande. Det är i alla fall mycket det som betonas. I stället vill jag poängtera en annan del: nämligen den att inte vilja ha sex inom sitt förhållande. Helt enkelt att spela utanför spelreglerna. Det utgås från att vi vill ha sex med vår partner, men inte att vi kan vilja ha ett asexuellt förhållande med en partner, och få det sexuella tillfredsställt någon annanstans.

Jag vet inte hur jag ska förklara min tanke bättre än så här, men jag har gjort ett försök i alla fall. Det jag ändå vill åt i slutändan är att folk ska definiera sina relationer själva. Utan att styras av krav och ”förväntningar” från omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,