Minority Report

av Philip K. Dick

Den här novellsamlingen köpte jag på SF-bokhandelns rea för att Dick är en författare man borde ha läst om man ska kalla sig själv SF-nörd. Och det vill jag ju. Jag hade dock ingen uppfattning eller förväntning om hur boken skulle vara. Det enda jag läst av Dick innan är Do Androids Dream of Electric Sheep?, men jag tror jag köpte Minority Report innan jag läst den. Igår hade jag tid över, plockade boken med mig och har sedan dess läst och blivit förundrad.

Igår kväll (natt, egentligen) var jag tvungen att sluta läsa för att jag blev så rädd. Det är inte ofta jag får sådana djupa obehagskänslor av sådant jag läser som jag fick av novellen Second Variety. Samtidigt är det sjukt bra. Dick lyckas med att skriva på precis ett sådant sätt att jag får rysningar, twista alla koncept på precis det sätt jag tycker är obehagligt, visa att han tänker ett steg längre än alla andra och dessutom behandla sjukt intressanta ämnen.

Novellernas kvalité varierar, men överlag tycker jag att de är riktigt bra. Dick har som sagt en förmåga att vrida allting ett extra varv – det enda som går att förutse är att något oförutsett kommer inträffa. Jag gillar också att han lyckas med konsten att inte skriva ut allt, utan lämna saker till läsarens fantasi. Jag vill inte veta exakt vad de onda robotarna gör med människan som de grundlurat och tänker döda, det är inte intressant. Det intressanta är det som leder upp till händelsen och sen kan jag tänka mig resten själv. För mig handlar bra SF mycket om underförstådda koncept, det är det som gör den så trovärdig. Dick är bra på det.

Minority Report är definitivt en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Det är inte lätt att göra mig mörkrädd, men vissa noveller däri lyckades verkligen. Cred för det.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

av Philip K. Dick

Jag har trillat in i en fruktansvärt ineffektiv period just nu, som mest går ut på att jag sover, äter och tittar på teven/datorn. Men jag har hunnit läsa lite också, bl.a. denna klassiker bland sf-böcker. Igår läste jag ut den, och trots att jag hade vissa problem att ta mig igenom den (mest beroende på bristande koncentrationsförmåga) så blev ändå den slutgiltiga reaktionen: wow. Helt enkelt totalt överväldigad.

Egentligen inte av själva historien, när jag tänker efter, utan snarare av känslan och medmänskligheten i Dicks berättande. När det handlar om att döda robotar så brukar det sällan reflekteras över varför alla robotar bör dö, men Dick gör just det. Vad är det som är så fundamentalt olika med androiderna, och varför måste vi döda dem på grund av det? De är ju smarta, snygga och praktiska att ha för de kan göra typ allt. Som människor utan problemen, även om vissa av Dicks androider verkar ha en del mänskliga problem också. Dick ger mig helt enkelt en rimlig anledning till att man kan vilja förstöra androiderna, men han gör det inte hux flux och oproblematiskt.

Tanken bakom, plus känslan jag får av att det finns så mycket bakom den huvudsakliga historien som inte sägs, är de stora anledningarna till att jag föll så mycket för den här boken. Den är lagom lång, den ger mig precis så mycket att jag vill ha mer bakgrund, mer detaljer, mer kött, mer verklighet. Precis som det ska vara.

Neuromancer

av William Gibson

Nu har jag hunnit läsa nästa bok som kom med Bokus-paketet: Neuromancer. Bra bok, måste jag säga!

Välskriven, den flöt på bra trots alla teknikreferenser (det är sådant som gör att jag ibland hakar upp mig i sf) men var ändå inte förenklad så att jag märkte det. Storyn var också helt okej, men det kändes lite att världen var häftigare än storyn. Visst, det är en bra grej att inte kunna beskriva en boks handling med en mening, men det är också jobbigt ibland att inte ha koll på vad som är handlingen. Snow Crash av Neal Stephenson lider av samma problem, men i ännu större utsträckning. Som sagt, båda böckerna är bra men ganska förvirrade. Lite svårt att känna sympati för huvudpersonen Case, men det är ju heller inte ett krav. Överlag rätt svårt att bry sig om karaktärerna, men det gjorde faktiskt inte så mycket.

Vad mer ska jag säga om Neuromancer? Hmm… Den innehöll en del roliga grejer, som t.ex. ”the ice”, och Night City. Jag gillade världssettingen väldigt mycket, det är synd att det är så svårt att hitta på en jävligt bra historia att berätta i den. Kan ändå rekommendera folk att läsa boken – den är bra!

Läslistor…

Jag har börjat komma igång med läsandet igen, efter att ha dragit igenom i princip hela Dresden Files under några veckor. Dom var bra som uppvärmning, i och med att de var ganska lättlästa och hade tydlig handling. För tillfället ser listorna ut så här.

Pågående:

  • Neuromancer, William Gibson
  • Tandooriälgen, Zac O’Yeah
  • dhalgren, Samuel R. Delany
  • Hjärtdjur, Herta Müller
  • The Road, Cormac McCarthy
  • Feersum endjinn, Iain M. Banks

Jag varvar dessa böcker med varandra för tillfället. Att läsa-listan är lite längre, men så innehåller den ju all min kurslitteratur också.

  • La Morte Amoureuse, Théophile Gautier (kurslitt.)
  • Antony, Alexandre Dumas (kurslitt.)
  • Le Colonel Chabert, Honoré de Balzac (kurslitt.)
  • Bel-Ami, Guy de Maupassant (kurslitt.)
  • The Time Machine, H.G.Wells
  • Mockingbird, Walter Tevis
  • The Man Who Fell to Earth, Walter Tevis
  • Krigsfångarna, Guido Knopp
  • Toffs bok, Kalle Dixelius
  • The Good Earth, Pearl S. Buck
  • Metro 2033, Dmitrij Gluchovskij

Och det här är bara dom böcker jag har liggande lösa just nu… Det finns så mycket böcker, hur ska jag hinna läsa dem allihop? 🙂

Jag gillar att flera av mina läsprojekt finns med i listan. Nobelpristagare, mer science fiction, mer post-apokalyps, andra världskriget, icke-engelskspråkiga författare… Jag läser vidare, mot nya vidder!

Läsare, förenen eder

Kom precis hem, ska upp och jobba om 8 timmar så tänkte att jag skulle sova lite. I och med att jag åkte hem vid midnatt i stället för vid tre var det inte fullt så mycket fulla människor, tack och lov.

Det som märks allra tydligast på tunnelbanan mitt i natten är att folk pratar mer med varandra. T.ex. nu. Jag stod i rulltrappan och läste min bok (aye, and gomorrah av Samuel R. Delany) när jag plötsligt märkte att någon stannade till och försökte se vad jag läste för något. Killen stannade och pratade när han såg att jag sett honom. Tydligen brukar han försöka se vad folk läser, han tycker det är intressant. Oftast läser folk böcker om självhjälp och hur man får ett bättre liv, så jag lyckades förvåna honom med min sf. Han hade dessutom läst några andra böcker av Delany. Vi hade sällskap en bit och pratade lite böcker, och sen skildes vi åt på hörnet nedanför mitt hus. Jag har aldrig sett honom förr.

Jag älskar sådana här spontana nattsamtal, jag blir så glad! Spontana samtal överlag är roliga. Som när jag skulle åka hem från Tyresö en dag, en kvinna började snacka med mig på busshållplatsen, sen hade vi sällskap hela vägen till T-Centralen.

Människor gör mig glada 🙂 Och nu ska jag sova så att jag orkar jobba i morgon…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

2001: A Space Odyssey

Problemet med att läsa klassiker är att ens förväntningar är så högt uppskruvade. Risken då är att boken inte uppfyller dem, som man hade hoppats. Det hände mig till viss del nu i veckan, när jag läste Arthur C. Clarkes klassiska 2001: A Space Odyssey.

Visst, den var bra, men inte så bra som jag hade hoppats. De bitar som folk hade pratat om som superhäftiga var inte lika häftiga eller coola som jag hade hoppats. Exempelvis HAL9000. Jag älskade konceptet HAL i boken, en av de bästa bitarna var när Hal blev personlighetsstörd. Tyvärr var inte stycket så långt som jag hade önskat, och med alldeles för få detaljer. Jag var ointresserad av i princip allt som hände efter att Dave hade åkt genom tunneln, det var alldeles för metafysiskt på något sätt.

Vilket leder mig till en intressant tanke: I det här fallet var jag mer intresserad av teknologin (HAL) än rymdfilosofi (det som fanns bakom tunneln) – och jag är samhällsvetare. Det brukar vara tvärtom. Det kan vara för att Clarke känns bättre på att beskriva den mer teknologiska biten, därmed blir det naturligare.

Överlag är jag lite besviken, men det är ändå en sådan bok som jag inte ångrar att jag läste. Den är ett måste, om inte annat bara för dess historiska status. Och jag skulle hemskt gärna se ett utvecklande på HALs psykologi…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Valdemar och Darkover

Kontext inhandlade jag som tidigare nämnt en bunt böcker från Alvarfondens boklådor. Förra veckan läste jag Marion Zimmer Bradleys The Winds of Darkover & The Planet Savers, under helgen har jag läst några av Mercedes Lackeys Valdemar-böcker: Arrows of the Queen, Arrow’s Flight och Arrow’s Fall.

Alla böckerna har en sak gemensamt, och det är ”mind-magic”. Skillnaden är att hos Zimmer Bradley framställs det som vetenskap, och hos Lackey som mentala gåvor. Dvs ingen av dom ser det som ”riktig” magi. I böckerna om Valdemar talas det till och med om den gamla magin, som skulle vara mera traditionell magi (om det nu finns något sådant 🙂), det som Härolderna använder är något som lite nedvärderande kallas för ”Heralds’ Magic” – alltså inte riktig magi.

För mig framstår naturligtvis alltihop som magi 🙂 Oavsett om det bara är mentala trix så är det ändå så mycket mera än vad vi har här, på jorden. Jag blir speciellt avundsjuk på ”the Companions”, följeslagarna som finns i Valdemar. Fantastiska varelser, men lite väl goda ibland faktiskt. Det blir nästan tröttsamt att dom löser allt. Tack och lov gör dom det inte särskilt ofta, det är till och med inskrivet i böckerna. Jag tycker mig se en koppling till daemonerna som finns i Philip Pullmans böcker om den Mörka Materian (His Dark Materials). Följeslagarna är inte riktigt lika mycket speglingar och delar av sina Härolder som daemonerna är av sina människor, men ett tillräckligt starkt band finns emellan dom ändå. Det som är olikt är bl.a. att Följeslagarna kan välja nya Härolder – daemonerna dör när deras människor dör (och vice versa).

Överlag tyckte jag mycket om båda gängen böcker; just nu är det Lackey som är färskast i minnet eftersom jag läste ut sista boken igår, men även Darkover-böckerna var riktigt bra. Zimmer Bradley kändes aningens mer komplicerad än Lackey, även om ingen av dessa böcker är direkt svårlästa. Bra vilolitteratur helt enkelt! Mycket bra vilolitteratur t.o.m. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,