Dansandet utvecklas

Det blir en samlad bloggpost om hur det har gått med dansande egentligen. Jag lovade mig själv att jag skulle socialdansa lindyhop minst fem gånger utanför studentmusikkretsar. Hittills har jag klarat av fyra, så det känns bra!

Jag har varit två gånger på klubben Chicago på deras onsdagsdanser, en gång i våras och en gång igår. I våras var jag mycket räddare och nervösare, medan jag igår fortfarande var nervös, men faktiskt lyckades bjuda upp helt okända människor och dansa med dom. Blev dessutom uppbjuden flera gånger av folk jag inte kände som utgick från att jag skulle föra – det var väldigt trevligt! Sen dansade jag ju med folk jag känner också, men ändå. Det var ett stort steg framåt, och jag känner verkligen att det har hänt något med mitt självförtroende sedan i våras!

I somras var jag även på Stora Skuggan och dansade en gång. Det var jättemysigt men i och med att jag jobbade så mycket hann jag bara dit en gång, lite tråkigt. Där lyckades jag bara bjuda upp någon enstaka ny person, men tillbringade en stor del av tiden med att dansa ihop mig med en av mina favoritföljare inför lägret vi sedan åkte på. Det var roligt och ett väldigt fint ställe att dansa på!

I mitten av augusti åkte även jag och fyra kompisar till Åland för att delta i The Windjammer’s Ball i Mariehamn. Egentligen tror jag att det var där mitt självförtroende fick en sådan boost, i och med att F och jag både sökte och kom in till den näst högsta nivån, intermediate-advanced. Det var auditions och vi var jättenervösa, men klarade det och det kändes som att vi passade bra in i nivån för den gruppen. Det var väldigt skönt att få utvärderat att jag faktiskt kan dansa, jag är faktiskt en förare på medelavancerad nivå. På kvällarna var det socialdans, och då var det väldigt skönt att kunna bjuda upp folk från gruppen men även andra. Så det gick bra!

Eftersom vi klarade lägret på den nivån, tog F och jag oss i kragen och anmälde oss till den medelavancerade kursen på SSS. Den började i tisdags och hittills känns det fantastiskt bra!

Så, för att sammanfatta, så har jag faktiskt socialdansat mer med både nya människor och bekanta människor, mitt självförtroende har ökat även om jag fortfarande blir irriterad på att jag inte kommer ihåg turerna när jag väl socialdansar och jag har börjat delta mer aktivt i lindyscenen. Det känns skitbra!

Annonser

Adrenalin och endorfiner

Det är helt sjukt hur hög på adrenalin man kan bli av att göra något läskigt. Och hur bra det känns! Kroppens belöningssystem går igång på högvarv, och plötsligt kan jag inte hejda mig själv från att skratta och studsa omkring i lägenheten. Bara för att jag gjorde något läskigt. Wow.

Jag är helt enkelt sjukt nöjd med mig själv i kväll, då jag efter påtryckningar från en älskad vän, faktiskt tagit tag i en sak som stört mig i ~8 månader (och jag vet att ni tänker ”men varför gjorde hon det inte förut, bara?”, men det är inte så enkelt…) och det känns så HIMLA MYCKET BÄTTRE! Det är en sådan oerhörd självförtroende-boost att känna att jag kan genomföra saker som jag verkligen, verkligen bestämt mig för.

Det var själva grejen av att faktiskt prata med den här personen som ger en sådan kick – oavsett vad som händer nu så har vi i alla fall pratat om det. Det är inte resultatet, utan själva kommunikation som är det som räknas. Just nu mår jag väldigt, väldigt bra, och skriver väldigt, väldigt osammanhängande 🙂 Jag skyller på endorfinerna.

It’s the lindy hop hop

Idag hade jag min fjärde lektion på nybörjarmedel i lindy hop. Det går framåt i dansandet, jag lär mig mycket även om vi inte hinner få in allt på själva lektionerna. Det som är lite jobbigt är att jag inte hinner socialdansa så mycket, både eftersom jag är en upptagen människa och att jag är feg.

Fegheten baserar sig på samma premiss som förut, det vill säga mitt självförtroende som förare. På ett vanligt socialdansgolv är det troligare att jag är följare, och även om jag egentligen innerst inne vet att folk förmodligen inte bryr sig om jag för eller inte, så klarar min sociala stressnivå inte av att hantera situationen. Förhoppningsvis lossnar det någon gång i alla fall. Tills dess håller jag mig till att dansa med mina vänner som känner mig, eller på Högkvarteret där det inte spelar någon roll.

En rolig detalj är att jag har lyckats få instruktörerna på kursen att generat titta på mig varje gång dom pratar om oss dansare i termerna ”hörrni killar, nu tar ni och flyttar på er så att tjejerna kan gå på sin raka linje”, och raskt byta ut ordet killar mot förare (och, till och med, ordet tjejer mot följare). I love it!

Och, hur mycket jag än teoretiserar om dansandet och könsroller, så är det inte för att utmana normer som jag dansar. Jag dansar för att jag är kär i den här dansen och musiken. Resten är bara en bieffekt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lindy hop på Högkvarteret

Ikväll har jag varit iväg och dansat lindy hop på klubben Högkvarteret. Det var första gången jag gick ut och socialdansade ”på riktigt”, och det var även första gången jag besökte Högkvarteret. Jag har funderat på att gå dit flera gånger förut också, men aldrig kommit iväg – men nu när det var Queerlindy kunde jag ju inte låta bli. Och det visade sig vara en bra idé, det var jättekul!

Eftersom jag tillhör en av dom tjejer som dansar förare (och alltså inte gör det för att det är kul att pröva det också nu när jag dansat följare så länge, utan för att jag faktiskt bara kan föra och inte följa), har jag haft en liten mental blockad mot att våga gå ut och socialdansa bland ”vanliga” lindy hoppare.

För det är faktiskt så, att dom flesta tjejer dansar följare, och dom flesta killar dansar förare, och så är det liksom bara, så klart. Att ta diskussionen varje gång en kille (som då oftast är en förare som tror att han bjuder upp en följare) bjuder upp, (”nä, men jag brukar dansa förare, så jag kan egentligen inte följa…”) är ganska jobbigt. Och tjejerna (som oftast är följare) bjuder inte heller upp, för dom tror att en själv också är följare. Bloody complicated och leder till att en kommer bort från det jag egentligen vill – gå ut och dansa lindy hop för att bli bättre på det och för att det är så jävla roligt! Och visst, förhoppningsvis håller detta på att ändras så att det inte är så självklart längre vem som dansar vad, men mitt lindy-självförtroende är inte tillräckligt starkt än så att jag orkar ta dom smällarna också.

Därför, mina vänner, var det fantastiskt skönt med något som kallades för queerlindy. Jag dansade med flera okända personer, och varje gång någon bjöd upp ställdes frågan: ”okej, vem för och vem följer? Och vad känner du dig mest bekväm med att göra?”. Oavsett om det var kille/tjej eller tjej/tjej (eller kille/kille, som jag bara tjuvlyssnade på). Det var förutsättningslöst och utan förutfattade meningar.

Så ikväll har jag fört tjejer, fört killar, följt tjejer och följt killar. Det har gått olika bra i olika omgångar, men det har varit fantastiskt kul och jag har lärt mig flera nya steg! Nästa gång kanske jag vågar mig ut att socialdansa någon annan stans. Men Högkvarteret tänker jag definitivt återvända till på ett eller annat sätt, bara för den sköna stämningens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Söndagsdepp

Inte första gången jag pratar om det här, men i alla fall. Självkänsla/självförtroende. Och min avsaknad av dessa två vitala delar av det mänskliga psyket… Det krävs fruktansvärt lite för att trycka ner mig i botten och få mig att tro att jag inte är värd någonting. Det värsta är att jag vet om det själv, men att mina tankar går in i dom banorna ändå.

Jag har massor med borden och måsten, och massa känslor åt olika håll som snurrar hej vilt. Alltså är det söndagsdepp med datorn och en kopp o’boy framför OS. Allt i ett försök att undvika ältande och mina krav på mig själv. Tack och lov behöver jag inte gå ut förräns i morgon kväll, då jag har terminens första tenta. Yay för mig och min självömkan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Det var det där med självförtroende…

Idag fick mitt självförtroende sig ytterligare en knäck. En knäck som det inte hade behövt.

Ett visst område av mitt liv har sjukt mycket oflyt just nu, och på ett sätt är det väl bra att folk märker det – men jag hatar att jag alltid tar allting så fruktansvärt personligt. Det gör mig nämligen paranoid och än mer ointresserad för att jag inte klarar av misslyckanden. Ond cirkel, o ja. Jag ogillar den här tendensen hos mig själv.

Lägg på det ett par stressiga dagar plus lite kärlekskval så inser man att den här kvällen inte är så jävla bra. Det är helt enkelt en sådan där kväll då en borde gått och lagt sig för en stund sen innan en blev så trött att projektet ”Gå och lägga sig” blev oöverstigligt.

Whine whine whine.

Nu ska jag faktiskt ta tag i det här, sluta tycka synd om mig själv och gå och sova. Förmodligen känns det bättre i morgon.