Dålighetskomplex

Jag är väldigt bra på att ha dåligt samvete för saker. Ibland undrar jag om jag inte tar på mig lite av alla andras dåliga samveten också, bara för att… Jag kan få dåligt samvete över precis vad som helst. Sen, till råga på allt, får jag dåligt samvete över att jag har dåligt samvete.

Ett exempel:
Dåligt samvete över att jag inte tar mig till skolan
leder till: Dåligt samvete över att jag inte gör något när jag nu ändå inte är där
leder till: Tankar om hur dålig jag är, för jag klarar ingenting
leder till: Jag blir paralyserad av min egen dålighet
leder till, senare på kvällen: Dåligt samvete över att jag slösat bort en hel dag

Ond cirkel helt enkelt… Det psykologen och jag försöker bryta är mitt ”dålighetskomplex”. Det vill säga att jag alltid tänker att jag är dålig så fort jag inte uppnår mina inre mål som jag har satt upp. Och eftersom dom målen är att jag ska klara allt, händer det rätt ofta att jag inte uppnår dom. Ergo, jag är dålig.

Eller?

Jag jobbar på att försöka se vad jag faktiskt gör i stället för att bara se vad jag inte gör. Men oj, vad svårt det är. Idag kan jag i alla fall, vid 14-tiden på eftermiddagen, konstatera att jag åtminstone gjort två saker på listan jag skrev i går kväll: mata sköldpaddan och skicka in bokrecensioner till skolan. Ytterligare två saker vet jag att jag kommer klara av, och förhoppningsvis ytterligare något på listan. Gör jag inte det, däremot, så kan jag i alla fall tänka på dom fyra saker jag har klarat av idag.

Kampen mot dåligheten går vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser

Besvikelse

Allting händer igen, och jag faller in i mönster som är så svåra att bryta. Idag igen sitter jag här och skolkar från morgonens lektioner. Jag klarar inte tanken på att gå till skolan. Jag måste dit till 12, får inte missa svenskan två veckor i rad. Allting bara mal i huvudet. Jag undrar ibland var jag är på väg, händer det verkligen något, är det någon skillnad? Det kändes som att det gick bättre ett tag, men nu är det på väg åt helvete igen…

Läste det Tanja och Julia skrivit om elitklasser. Har inte bildat mig en egentlig uppfattning ännu om själva klasserna, men kan definitivt intyga att det är ett problem med understimulans. Hela grundskolan fick jag låtsas att jag pluggade, för hur skulle det annars kunna gå så bra? Sa jag att jag aldrig pluggade tittade ju folk konstigt på mig. Jämför man med vissas historier är jag glad att dom mest bara tittade… Tack vare mina föräldrars tjat fick jag i alla fall lite lättare i femman, då jag fick läsa tyska i stället för engelskan som jag redan kunde. Men det sprack igen i sexan när jag bara fick läsa ett språk igen, inte både franska och tyska. Att hela tiden ha dåligt samvete för att det går ”oförtjänt” bra i skolan, eftersträvansvärt, eller hur?

Men nu kan jag inte plugga. Jag har aldrig lärt mig. Vilket helt klart ställer till problem för mig nu på gymnasiet, när det trots allt är fler personer som ligger på min nivå. Fatta då dom som inte får tillräcklig stimulans förrän på universitetet…

I alla fall, ska sluta gnälla. Men jag var på gnällhumör, för det känns som att jag trillar i bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skolan och jag

För tillfället kommer vi inte särskilt bra överens. De två senaste veckorna har det varit extra illa, så här mycket frånvaro har jag aldrig haft. Jag klarar helt enkelt inte att sitta där och lyssna, anteckna, hänga med. Jag vill egentligen, då det knappt finns något som skrämmer mig så mycket som att inte bli klar med skolan.

Problemet är att jag vet att jag kommer gå ut gymnasiet i vår. Jag vet att jag förmodligen kommer få minst g i alla ämnen. Det är bara min perfektionism som sätter sina spår. Jag vill inte gå ut med g, jag vill gå ut med mvg i allt! För jag vet att jag kan. Hur pretto det än låter. Och jag blir irriterad på att mitt mentala tillstånd just nu gör att jag inte kan utnyttja min kapacitet. Det stör mig något ofantligt.

Det stör mig ännu mer att jag inte klarar av ens så pass mycket självdisciplin att jag kan ta mig till skolan. Denna morgon är ett utmärkt exempel. Jag borde varit i skolan för en timme sedan, i stället sitter jag här och har ångest över att jag inte gör det jag ska. Typiskt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Trötthet

Idag har jag inte gjort någonting, och ändå är jag jättetrött. Jag hade tänkt gå till skolan i morse, men det blev inte så. Först hade jag bara tänkt hoppa över första lektionen, sen hade jag tänkt gå dit efter lunch, till slut blev det att jag inte gick dit alls.

Jag lyckades däremot ta mig ut idag över huvud taget (vilket jag är stolt över!). Gick och handlade lite mat vid ett-tiden, och passade på att hämta ut ett paket som hade kommit till mig. Paketet visade sig innehålla de två nya Narnia-filmerna, som jag fått skickade till mig av Disney som tack för hjälpen i lördags. Just det ja… Kommer förmodligen inte kolla på dom där filmerna, eftersom dom är skitdåliga, men tack i alla fall Disney! Pengarna kommer nog till bättre användning…

Efter lunch la jag mig på soffan och läste lite Roger Zelazny, och sen somnade jag. Vaknade av telefonen och insåg att jag sovit i två och en halv timme. Ooops. Däremot är jag fortfarande trött, så jag hoppas att jag inte kommer ha för stora problem att somna i natt.

Hela den här dagen känns bortslösad. Hade tänkt arbeta på mitt projektarbete. Men är helt enkelt för trött.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,