Det tar aldrig slut

I fredags var det sex månader sedan Nubbe dog.

På onsdag är det fem månader sedan Y och jag kysste varandra första gången.

De här två händelserna kommer nog alltid vara sammanlänkade för mig, i och med att de skedde så nära inpå varandra och påverkades så mycket av varandra. Min höst 2011 präglades av dessa två händelser, och de balanserade varandra och gjorde att jag inte gick under. De är i princip det enda jag minns från hösten.

I fredags skulle vi se på film några stycken. På vägen stannade jag till hos Nubbe på gravplatsen. Tände ett ljus. Jag önskar att han hade fått lära känna Y. Jag önskar så mycket. Jag önskar att han levde.

Det tar aldrig slut. Jag kommer alltid att sörja Nubbe, och alltid vara tacksam över att jag vågade säga något till Y. Kanske tack vare att vi kom varandra nära i skuggan av Nubbes död.

Sammanlänkat, som sagt. I närheten av döden finns livet, och ibland blir det så jävla uppenbart. Även om det ibland vore skönare att inte vara så medveten om att vi balanserar på ingenting.

Ge mig våld – krig – ond bråd död!

Anneli har skrivit några inlägg nu som handlar om lajvroller och sex. Detta har nu lett mig in på lajvroller och våld.

Av någon anledning så spelar folk (däribland jag själv) väldigt mycket på våldsamma känslor, reaktioner och beteenden på lajv. Det är tillfredsställande på ett helt annat sätt än lugnare, snällare roller – kanske för att det handlar om beteenden som är förbjudna av samhället? Lajven ger en ett tillfälle att agera på dessa aspekter av mänskligt beteende på ett säkert sätt, i en säker miljö. En miljö där ingen kommer till skada på riktigt.

Det jobbiga dyker upp när roller dör, på olika mer eller mindre våldsamma sätt (mycket så klart beroende på vilken sorts lajv det är). Du har levt i din roll, satt dig in i hur den tänker och känner, agerat som den: och plötsligt är den borta. Du kanske t.o.m. hade ihjäl den med vilje. Någon i din närhet har dött, och sorgen känns fruktansvärt verklig. Det är helt otroligt hur fäst man kan bli vid fiktiva personer.

Jag håller på och bearbetar en rolldöd för tillfället, vilket är anledningen till att jag sitter och funderar på ämnet. I lördags spelade jag en slp (spelledarperson) på mitt vanliga lajv, och hon var där för att ge en av de ordinarie rollerna någonting att reagera på. Den här slp:n har jag spelat några gånger, alla gångerna har det varit mycket känslor och dramatik inblandat. Efter förra gången hamnade rollen på sjukhus, och lördagens lajv var delvis en personlig uppföljning på det. De två rollerna återsågs för första gången på ett halvår, och mötet var otroligt påfrestande för båda två.

Kvällen blev mycket intensiv, med många väldigt starka känslor som kulminerade i en publik konfrontation inför alla övriga deltagare. Det slutade med att min roll, slp:n, sköt sig själv och den roll hon hörde ihop med. Häftigt att spela, men sedan dess har jag inte riktigt kunnat sluta tänka på henne (det är nu två dagar sedan). Tack och lov har jag fått läsa texten som den andra rollens spelare skrev efteråt, och andra spelare har pratat med mig och gett andra perspektiv.

Men jag sörjer henne. Jag försöker komma förbi det, men det är svårt att släppa någon som gjorde ett så intensivt intryck. Speciellt eftersom jag dessutom känner att jag missade saker jag borde ha gjort, eller spelat mer på. Det är dock en normal del av efterlajvsältande.

Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Kanske säga att det är viktigt att ge tröst och stöd, och ännu viktigare med avrollning och uppföljning, när en roll har mött ett våldsamt slut. Våra roller är en del av oss själva, och när de dör måste vi återfinna den biten av oss i något annat.

Tick tock

Ibland stressar det mig, med tiden som går. Ibland blir jag bara förvånad. Igår insåg jag att det var exakt sex år sedan en klasskompis till mig dog i cancer. Vi var femton år gamla.

Ibland läker inte tiden riktigt alla sår.

Publicerat i Förflutenhet. Etiketter: , , , . Leave a Comment »

Sorg och saknad

I morse när jag låg och halvsov kom jag att tänka på tisdagen den 5 augusti i år. Dagen då jag ringde till min mamma medan jag vandrade in mot Visby – och fick reda på att mormor dött under natten.

Och trots att det gått flera månader, trots att begravningen varit och trots att jag gråtit floder, så började jag gråta igen. Minnena från den dagen dök upp i huvudet så tydligt, och i efterhand undrar jag lite hur jag lyckades vara kvar i Visby hela dagen innan jag åkte upp till min familj.

Jag vandrade in i folk på marknaden, på torget, överallt. Känslan av avlägsenhet och tomhet var överväldigande, faktiskt. Samt förstås frågan: hur hände det här? Mormor var inte sjuk, inte skröplig ens! Hur kunde hon plötsligt bara dö? Förklaringen ligger i hennes ålder: 85 år. Och, hur klyschigt det än låter, mormor var inte 85 år gammal, hon var 85 år ung. Sorgen, saknaden, är fortfarande överväldigande ibland. Jag kan fortfarande ägna timmar åt att minnas och gråta, även om just gråten inte kommer lika lätt längre. Tror aldrig jag kommer sluta sakna mormor, helt ärligt.

Den dagen (och många dagar därefter) överlevde jag tack vare mina vänner. Min familj fanns där förstås, men många av mina vänner är så oerhört stöttande. Dom är det dessutom vad som än händer – de finns alltid. Förmodligen är dom förklaringen till varför jag stannade kvar i Visby den där augusti-dagen. Jag behövde dom.

Men mormor, jag kommer aldrig sluta älska dig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Alla Helgons Dag

Idag på religionsundervisningen diskuterade vi det ”sekulariserade Sverige”. Ett flertal i klassen sade att bara för att vi firar kristna högtider betyder inte det att vi är kristna i Sverige, det visar bara på våra kulturella traditioner. Det ligger ingen djupare mening bakom att vi t.ex. firar jul eller tänder ljus på Alla Helgons Dag. Vi har bara blivit vana vid det, och lägger inte längre någon större vikt i firandet.

Till viss del håller jag med dem. Jag känner mig inte som kristen bara för att jag firar jul, påsk, Alla Helgons dag eller för att jag är ledig på Kristi Himmelfärdshelgen. Däremot kan känslan vid dessa högtider smyga sig igenom och ge dem en egen betydelse ändå. Detta märktes extra tydligt nu den första november. Min mormor gick bort i augusti, alltså visste jag att familjen antagligen skulle åka till hennes grav på allhelgona-kvällen. Som tidigare nämnt var jag på kongress i Uppsala, dvs separerad från min familj vid denna första minnesdag. Trots att jag inte är kristen bestämde jag mig för att gå till Uppsala kyrkogård och tända ett ljus för mormor i minneslunden där. Varför? För att ljus är en oerhört stark symbol för våra minnen. Jag har skrivit förut om människors fascination för eld – jag tror att ljusen på Alla Helgon är en del av det. Mitt ljus markerade min tanke, och gav mig en varm känsla, trots sorgen efter mormor.

Vad jag försöker säga (tror jag), är att det trots allt finns högtider som alla kan fira utan att nödvändigtvis tillhöra religionen som ”paxat” dem. Känslan är viktigare än formen.

mormors ljusstakar

mormors ljusstakar

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Förflutenhet. Etiketter: , , , , . 3 Comments »