Vers la France

I september flyttar jag till Frankrike. Igen, fem år senare. Det känns häftigt och läskigt på samma gång (så klart). Jag ser fram emot det, samtidigt som jag vet att det kommer bli jobbigt. För det kommer det bli, jag vet det, jag har gjort det förut. Det kommer dock vara värt det, jag vet det, jag har gjort det förut. Det ska bli roligt att få slåss med franskheten igen, upptäcka en ny stad, träffa nya människor och läsa intressanta saker på universitetet.

Tyvärr måste man ju fixa saker innan det också. Som att fylla i ansökningar. Har i kväll försökt luska ut vad som ska fyllas i och hur, och börjat gråta av frustration. Inte helt enkelt alltså. Jag tänker att det är bättre en annan dag när jag har någon som kan hjälpa mig, och då jag inte är lika trött.

Just nu borde jag nämligen gå och sova för att orka jobba i morgon. Det är inte bara vanligt jobbande heller, i morgon ska jag hålla mina första riktiga visningar. Jag tror att det kommer funka och försöker att inte tänka på min nervositet just nu. I onsdags hade jag övningsvisningar, och sen var jag så uppe i varv att jag inte kunde sova, något som är i princip unheard of för min del. Konstigt det där med stress.

Oavsett. Saker rör på sig. Frankrike, liksom? Trop bizarre.

En vag känsla av att ha glömt något

Körsbärsblom

Det är alltid så. Efter intensiv stress, så försöker jag slappna av och har hela tiden en känsla i bakhuvudet av att jag har glömt bort någonting viktigt.

Som idag, när jag var klar på universitetet kl 15:30. Jag hade för mig att jag skulle göra något, och plugga kan man ju alltid göra, men det är inte så akut efter att jag lidit mig igenom de senaste dagarna, så jag orkade inte.

Det kändes hela tiden som jag borde varit någon annanstans. Det slutade med att jag åkte till Gamla Stan och köpte böcker, promenerade till Kungsträdgården och sällade mig till horden som fotar de blommande körsbärsträden, gick igenom gallerian och köpte en klocka och några filmer, och sedan åkte hem och lagade mat. Det saknas något odefinierat. Förmodligen kommer jag komma på det i morgon när jag inser att jag ligger våldsamt efter inom något område.

I kväll är jag bara glad och tacksam över att ha fått en trevlig solskenspromenad utan panikångest. Man ska vara glad för det lilla.

Publicerat i Världen omkring. Etiketter: , . Leave a Comment »

Det där med tid

Det är konstigt hur man liksom aldrig har tid. Det är också konstigt hur lätt det är att tappa farten och entusiasmen över någonting. Tvånget att välja gör att jag tar avstånd från allt och gör något helt annat i stället. Flyktbeteende deluxe. Jag vill inte, men jag gör det ändå.

Jag vill inte vara en svikare, jag vill inte backa ur, jag vill inte vara alltför lättåtkomlig, jag vill vara själv, jag vill träffa folk, jag vill vara pepp, jag orkar inte vara pepp – allt bara krockar. Jag vill ha ett enkelt liv men samtidigt vet jag att jag skulle bli tokig utan aktivitet.

Saker krockar, jag vet att det är så. Man kan inte hinna med allt i livet. Jag vill ju inte heller göra riktigt allt, så är det. Jag gör för många saker av någon slags missriktad ”borde”-känsla. Och vissa människor kan verkligen göra mig så opepp, bara genom att vara fruktansvärt sjuhelvetes jävla pepp. Jag vill inte att det ska vara så, för pepp är ju bra! – men jag orkar inte. Overload.

Overloadoverloadoverload på allt. Jag blir less. Jag hoppas på att det går över tills det är dags för helgens aktiviteter, som jag ser fram emot. Mellan mig och helgen står flera opeppaktiviteter, dessvärre. Jag känner mig som en loser. Det är inte en bekväm känsla.

Day 20 – This month

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Den här månaden ja. Det känns som att jag halva månaden var hypereffektiv, och sen klappade ihop totalt. Efter 20 november (då konserten var) kan jag liksom bara minnas att jag degat omkring och haft jättemycket tid över, vilket har varit jättekonstigt.

Samtidigt har jag varit stressad, eftersom jag ju faktiskt inte är klar med allt som ska in innan jul. Så jag har varit nerstressad och uppstressad samtidigt, vilket har gjort mig ännu mer handlingsförlamad och ännu mer stressad. Jobbig kombination! Nu däremot håller jag på och försöker ta tag i det hela, genom att ge mig själv deadlines. Riktiga deadlines. Som att planera in att ha inflyttnings/ett-årsfest, för då är jag tvungen att göra något åt lägenheten.

Det har ändå varit en bra månad. Jag har träffat trevliga människor, gjort ganska mycket trevliga saker, och haft det hyfsat lugnt och skönt. Och hittills i alla fall lyckats med att inte ta på mig så mycket inför våren. Det känns bra.

Dåliga mönster

Jag höll på att skriva rubriken som dåliga människor. Undrar om det säger något.

Jag är uppe i en helt ofantlig stressnivå just nu, vilket leder till att jag sover skitmycket. Vilket gör att jag blir ännu mer stressad, eftersom jag inte hinner allt jag lovar. T.ex. borde jag ha varit på bibblan och jobbat just nu, men i och med att jag vaknade för sent kommer jag inte hinna dit och jobba innan det är dags för föreläsning. Alltså sitter jag här hemma i min soffa och dricker te i stället för att åka dit och jobba ens en timme. När jag är stressad följer min hjärna verkligen minsta motståndets lag.

Jag pendlar mellan att vara hypereffektiv och att inte göra någonting alls. Förmodligen är det normalt.

Nästa termin ska jag läsa lingvistik, är tanken. I och med att den kursen har mer lärarledd undervisning, blir jag tvungen att trappa ner lite på alla mina aktiviteter. Frågan är vad jag ska välja… Alla mina saker jag gör, vill jag ju göra! Men ja, tror att en förening ryker i alla fall. Möjligtvis något mer, jobb kanske? Egentligen vill jag ju inte prioritera bort jobb. Jag kanske bara ska lägga upp det på ett annat sätt. Hm. Tål att funderas på.

Och ja, jag vet, jag är jättebra på att säga att ”nästa termin, då blir det annorlunda, då ska jag plugga mer/göra mindre annat/bli en bättre människa!” Kanske lyckas jag denna gång.

Maskeradbalsarrangerande

Senaste tiden har jag inte uppdaterat så mycket, jag har haft fullt upp med annat. Min förening arrangerar en vampyrlajvsbal på lördag, och eftersom jag är ordförande har jag haft en del att göra. Det mesta börjar ordna upp sig, hoppas jag på i alla fall! Det är ca 150 personer som kommer, lite häftigt men också lite skrämmande att vara ansvarig för så många människor. Det är ju första gången.

I övrigt så har jag precis ställt in dagens planer eftersom jag har ont i ryggen, huvudet och magen. Perfekt helt enkelt. Jag tror att det delvis beror på stress, även om en del av ryggontet säkert kommer från att jag spelade airsoft i lördags. Så nu ska jag vara hemma och pyssla om mig själv. Jag har ju tack och lov ledigt den här veckan, från lektioner i alla fall. Annars vet jag inte hur det här hade gått…

Det var det där med självförtroende…

Idag fick mitt självförtroende sig ytterligare en knäck. En knäck som det inte hade behövt.

Ett visst område av mitt liv har sjukt mycket oflyt just nu, och på ett sätt är det väl bra att folk märker det – men jag hatar att jag alltid tar allting så fruktansvärt personligt. Det gör mig nämligen paranoid och än mer ointresserad för att jag inte klarar av misslyckanden. Ond cirkel, o ja. Jag ogillar den här tendensen hos mig själv.

Lägg på det ett par stressiga dagar plus lite kärlekskval så inser man att den här kvällen inte är så jävla bra. Det är helt enkelt en sådan där kväll då en borde gått och lagt sig för en stund sen innan en blev så trött att projektet ”Gå och lägga sig” blev oöverstigligt.

Whine whine whine.

Nu ska jag faktiskt ta tag i det här, sluta tycka synd om mig själv och gå och sova. Förmodligen känns det bättre i morgon.