Ge mig våld – krig – ond bråd död!

Anneli har skrivit några inlägg nu som handlar om lajvroller och sex. Detta har nu lett mig in på lajvroller och våld.

Av någon anledning så spelar folk (däribland jag själv) väldigt mycket på våldsamma känslor, reaktioner och beteenden på lajv. Det är tillfredsställande på ett helt annat sätt än lugnare, snällare roller – kanske för att det handlar om beteenden som är förbjudna av samhället? Lajven ger en ett tillfälle att agera på dessa aspekter av mänskligt beteende på ett säkert sätt, i en säker miljö. En miljö där ingen kommer till skada på riktigt.

Det jobbiga dyker upp när roller dör, på olika mer eller mindre våldsamma sätt (mycket så klart beroende på vilken sorts lajv det är). Du har levt i din roll, satt dig in i hur den tänker och känner, agerat som den: och plötsligt är den borta. Du kanske t.o.m. hade ihjäl den med vilje. Någon i din närhet har dött, och sorgen känns fruktansvärt verklig. Det är helt otroligt hur fäst man kan bli vid fiktiva personer.

Jag håller på och bearbetar en rolldöd för tillfället, vilket är anledningen till att jag sitter och funderar på ämnet. I lördags spelade jag en slp (spelledarperson) på mitt vanliga lajv, och hon var där för att ge en av de ordinarie rollerna någonting att reagera på. Den här slp:n har jag spelat några gånger, alla gångerna har det varit mycket känslor och dramatik inblandat. Efter förra gången hamnade rollen på sjukhus, och lördagens lajv var delvis en personlig uppföljning på det. De två rollerna återsågs för första gången på ett halvår, och mötet var otroligt påfrestande för båda två.

Kvällen blev mycket intensiv, med många väldigt starka känslor som kulminerade i en publik konfrontation inför alla övriga deltagare. Det slutade med att min roll, slp:n, sköt sig själv och den roll hon hörde ihop med. Häftigt att spela, men sedan dess har jag inte riktigt kunnat sluta tänka på henne (det är nu två dagar sedan). Tack och lov har jag fått läsa texten som den andra rollens spelare skrev efteråt, och andra spelare har pratat med mig och gett andra perspektiv.

Men jag sörjer henne. Jag försöker komma förbi det, men det är svårt att släppa någon som gjorde ett så intensivt intryck. Speciellt eftersom jag dessutom känner att jag missade saker jag borde ha gjort, eller spelat mer på. Det är dock en normal del av efterlajvsältande.

Vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Kanske säga att det är viktigt att ge tröst och stöd, och ännu viktigare med avrollning och uppföljning, när en roll har mött ett våldsamt slut. Våra roller är en del av oss själva, och när de dör måste vi återfinna den biten av oss i något annat.

Reservoir Dogs

När jag hämtade bilen på plåtverkstaden i Kungens Kurva tidigare i veckan passade jag på att svänga in på Jula. Förutom en ficklampa gick jag därifrån med två nya filmer: Sleepy Hollow och Reservoir Dogs. Igår var jag hos en kompis för att se på film, och eftersom ingen av oss sett Reservoir Dogs blev det den.

Väldigt intressant film. Väldigt paranoid film. Jag är grymt imponerad av skådespelarprestationerna, ett flertal av dom (mr White, mr Pink och mr Orange) är riktigt, riktigt bra. Bakgrundsstoryn hamnar lite i skymundan, men det gör ingenting – spelet mellan personerna är så intressant i sig självt att praktiskt taget ingen story behövs. Den överlag mest sympatiske är mr White, även om även han är en gangster. Det är honom vi följer mest, och det är honom jag lider med när han på slutet får reda på det ultimata sveket.

Flera av scenerna är väldigt obehagliga, t.ex. när mr Blonde torterar en ung polis till tonerna av Stuck in the middle with you med Stealers Wheel. Ger lite Clockwork Orange-associationer, där Alex utför några av sina brutalaste brott till tonerna av vackert klingande klassisk musik. Just kontrasten mellan musiken och handlingarna gör brutaliteten så mycket mer brutal, och inskärper verkligen rollfigurernas galenskap (eller vad man nu ska kalla det).

Det filmen gör är att den drar till sin spets vad lojalitet, vänskap, våld, galenskap, helt enkelt vad människor är. Även dessa gangstrar har sin heder, och dom finner det otänkbart att en av deras vänner kan svika dom så. Det hemska är att den enda som överlever är den som aldrig vågade lita på någon av dom andra, som aldrig lät någon komma nära. Det är sorgligt.

Bra film, den här tänker jag definitivt se om, om inte annat för att få höra mer av dialogen när dom äter frukost 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Fight Club

Igår var jag hemma hos en god vän, M, och kollade på film. Först hade vi tänkt kolla på Kingdom of Heaven, men när M insåg att jag inte sett Fight Club stängde han av och satte igång den i stället.

Riktigt bra film, mycket intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Jämförde med American Psycho (som för övrigt är en av dom två böcker min brors flickvän slängt – för att hon mådde illa av att ha den i hyllan) – den dubbla personligheten och det psykotiska. Det intressanta var att jag inte fattade att det var en enda person förrän närmare slutet. Då blev många av dom tidigare scenerna väldigt väldigt intressanta… Samt även Ms kommentarer om självdestruktivitet. Det enda som var tråkigt, eller vad man ska säga, var slagsmålsscenerna. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av meningslöst våld (om det inte är typ The Fifth Element, men det är för att Milla Jovovich är cool!), och det här var dessutom så pass brutalt. Men det var väl det som var meningen.

Jag vet inte om samhällskritiken är någon stor del i den här filmen. Förmodligen är det väl det som en del ser i den, men för mig handlade det verkligen inte mycket om det. Den här filmen handlar om Tyler och hans ensamhet, som jag ser det. Allt annat, alla andra händelser, är bara bieffekter. Vilket jag tror skildrar en del psykiska problem väldigt bra. Att det enda som är verkligt är en själv och ens tankar, inte omvärlden.

Hur som helst, mycket intressant och bra film, skulle gärna se om den med andra ögon 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Konstiga drömmar

Jag har börjat drömma väldigt mycket, och väldigt mycket våldsamma drömmar. Fast det allra konstigaste, det är att jag har börjat komma ihåg det jag drömmer. Det brukade jag inte göra. Idag när jag sov fem timmar efter att ha varit och städat, drömde jag till exempel om att jag skulle få Charlie and the Chocolate Factory, Charlie and the Great Glass Elevator och någon mer bok (som antagligen inte var skriven av Roald Dahl, den var stor och blå) signerade av Roald Dahl. Jag var jättenervös. Jättekonstigt, särskilt som jag inte har tänkt på dom böckerna på att bra tag.

Härom natten drömde jag att jag var ute och gick i en stad, träffade en vän, och plötsligt började någon skjuta mot oss och alla andra. Vi sprang upp i något som var ett hus, en klippa och en kulle, samtidigt. Vi kravlade uppför kanten för att dom inte skulle kunna skjuta på oss nedifrån, men runt om blev folk träffade av kulor ändå. Längst upp satt vi och vågade inte titta för långt ut, för då skulle dom kunna skjuta oss. Jag vet inte hur länge, men vi var belägrade där ett bra tag. Efter ett tag började vi skjuta tillbaka. Fler och fler dog, och till slut var vi bara tre kvar där uppe. Då släppte vi en bomb på dom tre-fyra som var kvar på motståndarsidan så att dom dog. Sedan skulle vi ta oss ner, vi gick nerför trappor och hamnade plötsligt på en gata i ett litet stadskvarter. Där hade ingen märkt någonting, så alla tittade jättekonstigt på oss eftersom vi var blodiga, smutsiga och vacklade fram längs gatorna. Och plötsligt hade jag glömt vad som hänt. Sen vaknade jag igen. Också en jättekonstig dröm. Jag skulle väl inte direkt kalla den en mardröm, men det var inte en mysig dröm så att säga.

Det lustiga (eller vad man ska säga) är att även när jag drömt väldigt våldsamma saker (drömde för ett tag sen om att bli jagad av våldtäktsmän över tak, några trillade ner, inklusive dom andra flickorna) så blir jag ändå ledsen när jag vaknar. Jag vill ändå hellre stanna kvar i drömlandet än att gå upp och hantera den riktiga världen. Jag undrar vad det säger om mig 😛

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,