Omvänd gubbsjuka

Ibland undrar jag lite över min bekantskapskrets. Samt över mig själv förstås (men vem gör inte det?). Det är nämligen så att när jag kommer in i olika sammanhang, i nya kretsar, så är det ofta de ~35-åriga männen som ”faller” för mig. Det vill säga, vill umgås med mig, utbyta tankar, ha kul, skratta osv. Helt enkelt vara kompis. Någon enstaka gång händer det att någon av dem blir kär i mig också, men oftast inte.

Och jag trivs bra med dem också. Vi har mycket likadan humor, och gemensamma intressen. Men jag undrar varför jag kommer så bra överens med män, speciellt sådana som är ca 15 år äldre än mig? Visst, jag kommer överens med kvinnor också, men i mycket lägre grad. Det är få kvinnor som jag får kontakt med på det omedelbara sätt som jag har träffat flera av mina manliga vänner.

Min vänskapskrets är helt enkelt snedfördelad. Både ålders-och könsmässigt. Just nu saknar jag helt enkelt en kvinnlig förebild, kanske man kan säga. Alla mina nära kvinnliga vänner är lika gamla eller yngre än mig. Oftast stör det mig inte, men det finns ändå tillfällen då jag blir trött på att vara ”tjejen”.

Det jag hoppas, verkligen hoppas, är att dessa män, mina vänner, inte umgås med mig för att jag är en ”söt 20-åring”. Jag tvivlar på att det är därför, men misstanken ligger alltid där. Det hjälper ju inte heller att moder min har inplanterat tanken att det är någonting fel med förhållanden där ålderskillnaden är för stor. Jag vill inte tänka att mina vänner utnyttjar mig, men samtidigt finns alltid en möjlighet. Som jag vet kan det ju dessutom hända hur gammal vännen än är, så egentligen borde jag inte oroa mig så mycket.

En tanke jag verkligen aldrig kan komma ifrån däremot är: Varför går jag så bra ihop med män? Jag är inte speciellt attraherad av dom, är det därför? Är det för att jag vägrar spela spelet, är det för att jag förstår deras tankar? Varför? Har vi likadan humor? Tänker vi likadant? Vad skiljer i så fall mitt tänk från andra tjejers tänk? Förmodligen ligger det någonting i att jag känner mig ”trygg i min roll som tjej”. Vilket är förfärligt egentligen. Är jag ensam tjej är jag ju självklart tjej, dyker det upp några fler måste jag förhålla mig till dom.

Krångligheter, krångligheter… Jag får i alla fall jobba på att skaffa mig fler kvinnliga vänner. För det är något jag känner att jag behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Personligheten enligt stjärntecken

Gick en lång promenad igår (från Slussen till Kungsträdgården till Alvik) med en vän, och någonstans vid Thorildsplan kom vi in på stjärntecken. Går det att förklara sig själv med astrologi? Vi fokuserade mest på elementen, framförallt i kontraster mellan dem (då vi båda är eldelement och en gemensam god vän till oss är vatten).

Jag identifierar mig mer och mer som en eldmänniska – trots att jag inte tror på horoskop är det mer och mer som visar sig stämma i personlighetsbeskrivningarna. Ibland har läsandet på olika astrologihemsidor t.o.m. gett mig olika insikter om mig själv, saker som jag inte hade identifierat annars. Min vän och jag jämförde våra intryck, och hur vi själva upplevde oss som människor. Ibland ger astrologin ett redskap för att kunna prata om sig själv. Det är svårt att helt lösryckt börja prata om hur vi fungerar i en given situation, men genom att utgå från vårt element har vi någonting att bygga på. Ett mycket bra samtal, med andra ord. Dessutom mysigt att träffa min vän igen, vi har inte setts ordentligt på ganska länge.

Just nu leker jag mycket med definitioner, framför allt med definitioner av mig själv. Det känns på något sätt som att jag måste definiera vad jag är, för att sedan kunna bryta mig ur definitionerna. Oftast stör dom mig nämligen bara.

Jag tror det kallas för identitetsskapande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Rätten att inte vilja

Senaste veckorna har varit fulla av samtal om sex och relationer, med alla möjliga människor. Dels med en del nya bekantskaper, men även med min allra äldsta vän.

Jag brukar lite löst kalla mig själv för relationsanarkist (sedan ett halvår, i alla fall), vilket innebär att jag inte vill kategorisera mina relationer under flikarna vänskap och kärlek. Det är svårare än man tror, men börjar kunna vända om mitt tänk nu i alla fall. Svårare blir att förklara mig själv för andra omkring, speciellt sådana som inte alls är insatta i begreppen relationsanarki eller polyamori. För ett tag sedan blev jag medlem på Polyheart, och hittills är det oerhört givande att läsa diskussionerna där och känna att, nej, jag är faktiskt inte ensam. Vuxna, vettiga människor får det här att fungera – alltså kan jag också!

I alla fall, i natt pratade jag med M, en vän som jag känt för alltid (och det menar jag verkligen bokstavligen, jag träffade henne första gången när jag var tre dagar gammal), om sex i och utanför relationer. Hon har haft en del problem med sina olika pojkvänner, och utbrast irriterat att det alltid var sexet som hennes förhållanden kraschat på.

Det känns som att när poly (som paraplybegrepp, då) diskuteras, kommer alltid frågan upp om sex. Vilka har du sex med då? Vilket stör mig lite. I min närhet finns flera personer som jag mycket väl kan tänka mig att ha sex med, utan att för den skull vara förälskad i dom. Samtidigt finns det ytterligare andra som jag helt klart kan känna mig väldigt förälskad i i omgångar, men utan att alls vara attraherad av dem fysiskt.

Det stör mig att måttstocken för våra relationer utgörs av om vi idkar könsumgänge med varandra eller ej. Att det i vissa relationer är ett krav, och i andra ett förbud. Ofta känns det som att ”polyskapet” handlar mycket om rätten att få ha sex utanför sitt förhållande. Det är i alla fall mycket det som betonas. I stället vill jag poängtera en annan del: nämligen den att inte vilja ha sex inom sitt förhållande. Helt enkelt att spela utanför spelreglerna. Det utgås från att vi vill ha sex med vår partner, men inte att vi kan vilja ha ett asexuellt förhållande med en partner, och få det sexuella tillfredsställt någon annanstans.

Jag vet inte hur jag ska förklara min tanke bättre än så här, men jag har gjort ett försök i alla fall. Det jag ändå vill åt i slutändan är att folk ska definiera sina relationer själva. Utan att styras av krav och ”förväntningar” från omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem säger att prat inte hjälper?

Den här veckan har hittills känts väldigt självcentrerad, av någon anledning. I måndags morse träffade jag min psykolog, igår hade jag först utvecklingssamtal med min mentor och sedan träffade jag M, en väldigt klarsynt god vän som vet typ det mesta om mig numera. Alla tillfällena gav massor med plats för mig att prata om mig själv – och jag kände att det var okej. Jag fick utveckla tankar jag haft inom mig väldigt länge, och även höra andras åsikter. Självklart var psykologsamtalet och mentorsamtalet mer ensidiga eftersom dom faktiskt uttalat handlade om mig, men det är det som är grejen. M lyssnade på mig för att hen ville, inte för att hen måste, och gav dessutom egna erfarenheter och tankar. Jag fick veta rätt mycket om henom också. Dessutom hoppar samtalet mycket mer med M, ena stunden pratade vi om anime, andra stunden om utanförskap och tredje stunden om ohälsosamt hög IQ 😛

Variation är bra, sägs det. Det sägs också att det är skönt att prata av sig. Efter två dagar av intensivt pratande kan jag inte annat än hålla med.

Alltså är jag på rätt bra humör idag – speciellt som jag är lagligt hemma från skolan, vi är lediga 🙂 Nu ska jag bara plugga lite också så känns det ännu bättre…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sorg och saknad

I morse när jag låg och halvsov kom jag att tänka på tisdagen den 5 augusti i år. Dagen då jag ringde till min mamma medan jag vandrade in mot Visby – och fick reda på att mormor dött under natten.

Och trots att det gått flera månader, trots att begravningen varit och trots att jag gråtit floder, så började jag gråta igen. Minnena från den dagen dök upp i huvudet så tydligt, och i efterhand undrar jag lite hur jag lyckades vara kvar i Visby hela dagen innan jag åkte upp till min familj.

Jag vandrade in i folk på marknaden, på torget, överallt. Känslan av avlägsenhet och tomhet var överväldigande, faktiskt. Samt förstås frågan: hur hände det här? Mormor var inte sjuk, inte skröplig ens! Hur kunde hon plötsligt bara dö? Förklaringen ligger i hennes ålder: 85 år. Och, hur klyschigt det än låter, mormor var inte 85 år gammal, hon var 85 år ung. Sorgen, saknaden, är fortfarande överväldigande ibland. Jag kan fortfarande ägna timmar åt att minnas och gråta, även om just gråten inte kommer lika lätt längre. Tror aldrig jag kommer sluta sakna mormor, helt ärligt.

Den dagen (och många dagar därefter) överlevde jag tack vare mina vänner. Min familj fanns där förstås, men många av mina vänner är så oerhört stöttande. Dom är det dessutom vad som än händer – de finns alltid. Förmodligen är dom förklaringen till varför jag stannade kvar i Visby den där augusti-dagen. Jag behövde dom.

Men mormor, jag kommer aldrig sluta älska dig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,