Idag har varit en jobbig dag, av diverse anledningar, så för att pigga upp mig själv bestämde jag mig för att se en favoritfilm: Dirty Dancing. Musiken är grym, DANSEN är grym och skådisarna väger upp en ganska banal story. En bra feel-goodfilm, där det slutar lyckligt och hjältarna får varandra.
Det är dock intressant att fundera lite på vad jag som tittare förväntas tycka om filmen och huvudpersonerna. Hela filmen består av en massa mer eller mindre lyckade heterosexuella par, trots att den dessutom explicit handlar om ”icke-rumsren” dans som tar sig in på familjehotellen. Där gick tydligen gränsen.
Enligt den heterosexuella normen borde jag som ung tjej tråna efter Johnny Castle – han är snygg, hypermanlig (muskulös, vältränad, bestämd, beskyddande) och dessutom dansar han som en gud.
Jag är ju då inte riktigt hetero, så för mig har den stora behållningen av filmen alltid varit Baby Houseman. Vilken kvinna! Vacker, mänsklig, idealistisk och precis så självsäker som jag själv känner mig ganska ofta. Och dansar som en gudinna. Jag blir om och om igen imponerad av hennes viljestyrka, även om vissa scener är ganska fåniga. Jag gillar att hon försöker gå sin egen väg, trots ett samhälle som inte vill tillåta henne det. Okej, jag kan försöka rättfärdiga det med hur många bra anledningar som helst, kontentan är att jag också jättegärna skulle vilja hångla och dansa med Baby. Därför är jag sjukt avundsjuk på Johnny. Han får ju ta hand om henne, beskydda henne (vissa scener är verkligen upplagda för att väcka beskyddarinstinkten: stora, tårfyllda ögon OMG!) och vara nära henne utan att någon protesterar mot det (tja, förutom att han är fel man då – men fortfarande man).
Kolla på det här klippet, liksom, det är klart att man blir kär. Men det var nog inte riktigt meningen när filmen gjordes att jag som tjej skulle bli det. Eller?
Orangia 