I’m only human

Jag har en tendens att överprestera, att aldrig vara nöjd och därmed må ganska dåligt över mina prestationer oavsett vad det gäller – jobb, skola, umgänge, relationer… Jag tycker sällan att jag räcker till, helt enkelt, även om det inte är helt sant alla gånger. Därför är jag väldigt nöjd över att jag på Pride hittade ett litet stånd som sålde silversmycken med text på. Jättefina allihopa, men ett armband fastnade jag för så fort jag såg det – jag var tvungen att köpa det. Det är ett enkelt silverband som det står ”IM ONLY HUMAN” på.

Det är väldigt skönt att ha den påminnelsen på armen, när allt känns som att det står stilla och jag inte räcker till. Det är en påminnelse om att det är okej att misslyckas ibland, allt kan inte bli perfekt och alla kan inte alltid vara glada och nöjda, för jag är inte mer än människa. Sen kan jag alltid kämpa för att saker ska bli så bra som möjligt, men om något går fel är det inte nödvändigtvis för att jag är en hemsk, hemsk människa som aldrig gör något rätt. Jag är bara mänsklig, och det är alla andra också.

Jag gillar mitt nya armband.

Söndagsdepp

Inte första gången jag pratar om det här, men i alla fall. Självkänsla/självförtroende. Och min avsaknad av dessa två vitala delar av det mänskliga psyket… Det krävs fruktansvärt lite för att trycka ner mig i botten och få mig att tro att jag inte är värd någonting. Det värsta är att jag vet om det själv, men att mina tankar går in i dom banorna ändå.

Jag har massor med borden och måsten, och massa känslor åt olika håll som snurrar hej vilt. Alltså är det söndagsdepp med datorn och en kopp o’boy framför OS. Allt i ett försök att undvika ältande och mina krav på mig själv. Tack och lov behöver jag inte gå ut förräns i morgon kväll, då jag har terminens första tenta. Yay för mig och min självömkan.

Läs även andra bloggares åsikter om självförtroende, självkänsla, självömkan, borde, måste, krav, söndag, psyke, tenta, depp, dator, o’boy, OS, värdelös

Frisk?

Idag gick jag på mitt sista återbesök på öppenpsykiatriska. Blev friskförklarad, utvärderade och ska trappa ut medicinen. Känns konstigt. Har ju traskat där fram och tillbaka i ett och ett halvt år… Gått på medicin i ca 15 månader… Och nu är jag frisk?

Det är coolt. Jag mår bättre. Samtidigt är det skrämmande, för nu har jag ju ingenting att skylla på längre. Den där bekväma ursäkten finns inte längre – men samtidigt har jag inte behövt en ursäkt på länge. För jag mår bra. Tillräckligt bra för att klara mig och för att kunna ta mig uppåt på egen hand.

Det som står skrivet på min lilla anslagstavla är: Pour le moment c’est tranquille. Je suis libre. (För stunden är det lugnt. Jag är fri.) Det uttrycker det rätt bra, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, medicin, anti-depressiva, frihet, ursäkter, friskförklarad, öppenpsykiatrin, frisk, må-bra

Oändliga krav

Har varit hos psykologen idag på morgonen, och återigen väcks en massa tankar inom mig. Det är väl det som sådana här samtal ska göra, antar jag. Inte desto mindre är det jobbigt. Kan knappt fatta att det snart är ett år sedan jag träffade henne för första gången.

Hon säger att jag har en tendens att vara kritisk mot mig själv, i allt jag gör. Det stämmer ju, fast jag knappt har tänkt på det förut. Den enda känslan jag genomgående minns från hela min barndom och uppväxt, är den speciella känslan i magen jag får av att känna att jag inte räcker till. Att jag alltid är lite, lite fel. Det är ingen skön känsla. Jag vet inte heller varför jag har den. Kanske för att jag alltid fått höra att allt är möjligt? När man då inte gör allt är det lätt att känna sig otillräcklig. Åtminstone om man är jag.

Mina tankar måste förändras. Men bara det är ett krav, som gör att jag mår sämre igen. På något sätt är det så, att vad jag än gör, trasslar jag in mig i en massa ”borde”. Och sådana får mig att må så dåligt, så jag inte ens kan förklara det.

Nåväl, jag ska sluta whinea och kanske göra lite på min engelska-uppgift i stället. Som jag borde.

Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, samtal, känslor, otillräcklig, krav, borde, måste, stress, självkritik, självinsikt

Dålighetskomplex

Jag är väldigt bra på att ha dåligt samvete för saker. Ibland undrar jag om jag inte tar på mig lite av alla andras dåliga samveten också, bara för att… Jag kan få dåligt samvete över precis vad som helst. Sen, till råga på allt, får jag dåligt samvete över att jag har dåligt samvete.

Ett exempel:
Dåligt samvete över att jag inte tar mig till skolan
leder till: Dåligt samvete över att jag inte gör något när jag nu ändå inte är där
leder till: Tankar om hur dålig jag är, för jag klarar ingenting
leder till: Jag blir paralyserad av min egen dålighet
leder till, senare på kvällen: Dåligt samvete över att jag slösat bort en hel dag

Ond cirkel helt enkelt… Det psykologen och jag försöker bryta är mitt ”dålighetskomplex”. Det vill säga att jag alltid tänker att jag är dålig så fort jag inte uppnår mina inre mål som jag har satt upp. Och eftersom dom målen är att jag ska klara allt, händer det rätt ofta att jag inte uppnår dom. Ergo, jag är dålig.

Eller?

Jag jobbar på att försöka se vad jag faktiskt gör i stället för att bara se vad jag inte gör. Men oj, vad svårt det är. Idag kan jag i alla fall, vid 14-tiden på eftermiddagen, konstatera att jag åtminstone gjort två saker på listan jag skrev i går kväll: mata sköldpaddan och skicka in bokrecensioner till skolan. Ytterligare två saker vet jag att jag kommer klara av, och förhoppningsvis ytterligare något på listan. Gör jag inte det, däremot, så kan jag i alla fall tänka på dom fyra saker jag har klarat av idag.

Kampen mot dåligheten går vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om dålighetskomplex, dålighet, dåligt samvete, effektivitet, uppnå saker, mål, skolk, skolan, ond cirkel, listor, psykolog, bryta mönster

Återkommande näsblod

Återigen har jag börjat blöda näsblod. Jag undrar vad det beror på. Senast jag blödde mycket näsblod, förra sommaren, berodde det på stress. Det märkte jag till exempel på att jag började blöda mitt under rusningen på jobbet – fick ringa in till köket så att någon kom ut för att avlösa mig. Nu är det lurigare. Dels så rinner inte blodet, utan det märks bara när jag snyter mig; sen har det bara dykt upp de senaste veckorna. Undrar om jag är mer stressad än jag känner mig… Eller så är det helt enkelt min förkylning som spökar, ihop med den oväntade kylan som dök upp igen. Irriterande är det i vilket fall.

Läs även andra bloggares åsikter om näsblod, förkylning, stress, kyla, sjukdom

Vem säger att prat inte hjälper?

Den här veckan har hittills känts väldigt självcentrerad, av någon anledning. I måndags morse träffade jag min psykolog, igår hade jag först utvecklingssamtal med min mentor och sedan träffade jag M, en väldigt klarsynt god vän som vet typ det mesta om mig numera. Alla tillfällena gav massor med plats för mig att prata om mig själv – och jag kände att det var okej. Jag fick utveckla tankar jag haft inom mig väldigt länge, och även höra andras åsikter. Självklart var psykologsamtalet och mentorsamtalet mer ensidiga eftersom dom faktiskt uttalat handlade om mig, men det är det som är grejen. M lyssnade på mig för att hen ville, inte för att hen måste, och gav dessutom egna erfarenheter och tankar. Jag fick veta rätt mycket om henom också. Dessutom hoppar samtalet mycket mer med M, ena stunden pratade vi om anime, andra stunden om utanförskap och tredje stunden om ohälsosamt hög IQ 😛

Variation är bra, sägs det. Det sägs också att det är skönt att prata av sig. Efter två dagar av intensivt pratande kan jag inte annat än hålla med.

Alltså är jag på rätt bra humör idag – speciellt som jag är lagligt hemma från skolan, vi är lediga 🙂 Nu ska jag bara plugga lite också så känns det ännu bättre…

Läs även andra bloggares åsikter om psykolog, mentor, utvecklingssamtal, vänner, vänskap, lyssnande, samtal, utbyte, frivillighet, självcentrerad, utveckling, variation, prat, intelligens, utanförskap, iq, lättnad, bra humör

Baklängesminne

I morse var jag hos psykologen som vanligt, och pratade bland annat om mitt dåliga korttidsminne just nu. Eller, det kanske inte egentligen är korttidsminnet det är fel på, utan arkiveringssystemet. Om någon skulle fråga mig vad jag gjorde i fredags skulle jag vara tvungen att fundera en lång stund, när var fredags egentligen? Den övergripande minnesstrukturen saknas, vilket är ganska jobbigt, faktiskt. Jag kommer inte ihåg hur lång tid som har gått mellan olika saker, eller hur lång tid det är kvar på en deadline. Jag klamrar mig fast vid min almanacka och skriver även upp saker i efterhand för att ens komma ihåg att jag har gjort dem.

Så psykologen bad mig ta några minuter och tänka igenom dagen som gått varje kväll – baklänges. Det vill säga, börja med det senaste som hände och gå i omvänd kronologisk ordning. Detta ska tydligen hjälpa koncentrationen eftersom det är åt ”fel” håll så att säga. Det viktigaste är inte heller att hinna komma igenom hela dagen och memorera allt som hänt, utan att identifiera mina känslor och tankar genom dagens olika situationer.

Vilket säkert är nyttigt, även om det kanske inte påverkar mitt strukturminne. Vi får se hur det går 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, psykologbesök, psykolog, minne, minnestekniker, minnas, depression, koncentration, baklänges, struktur, almanacka, tänka tillbaka, känslor, tankar, identifiering, självanalys, självkännedom, jag, orange

Pappersberoende?

Hmm. Jag undrar varför jag nästan alltid, när jag är deppig, går och tröstköper papper och pennor. Mest papper, men pennor också ibland. Jag antar att det är nyttigare än att tröstköpa godis…

Block är en favorit. Det behöver inte vara fina block, eller speciella på något sätt. Pennor är jag petigare med, men även en enkel blyertspenna kan fylla mig med lycka. Känslan av att bläddra med ett kollegieblock, att hålla en ny penna i handen… Jag är beroende.

Idag var jag och köpte ett Anteckningsblock Linjerat (A4, perforerat, 60 g, 100 blad, hålat) på Akademibokhandeln för 25 kr. Såg just att blocket var av märket Emo. Så passande.

Läs även andra bloggares åsikter om depp, emo, nere, feel-better, tröstköp, beroende, depression, pennor, papper, anteckningsblock, akademibokhandeln

Förresten så kan man läsa trollhares inlägg om sinnliga njutningar också. Väl talat.

Besvikelse

Allting händer igen, och jag faller in i mönster som är så svåra att bryta. Idag igen sitter jag här och skolkar från morgonens lektioner. Jag klarar inte tanken på att gå till skolan. Jag måste dit till 12, får inte missa svenskan två veckor i rad. Allting bara mal i huvudet. Jag undrar ibland var jag är på väg, händer det verkligen något, är det någon skillnad? Det kändes som att det gick bättre ett tag, men nu är det på väg åt helvete igen…

Läste det Tanja och Julia skrivit om elitklasser. Har inte bildat mig en egentlig uppfattning ännu om själva klasserna, men kan definitivt intyga att det är ett problem med understimulans. Hela grundskolan fick jag låtsas att jag pluggade, för hur skulle det annars kunna gå så bra? Sa jag att jag aldrig pluggade tittade ju folk konstigt på mig. Jämför man med vissas historier är jag glad att dom mest bara tittade… Tack vare mina föräldrars tjat fick jag i alla fall lite lättare i femman, då jag fick läsa tyska i stället för engelskan som jag redan kunde. Men det sprack igen i sexan när jag bara fick läsa ett språk igen, inte både franska och tyska. Att hela tiden ha dåligt samvete för att det går ”oförtjänt” bra i skolan, eftersträvansvärt, eller hur?

Men nu kan jag inte plugga. Jag har aldrig lärt mig. Vilket helt klart ställer till problem för mig nu på gymnasiet, när det trots allt är fler personer som ligger på min nivå. Fatta då dom som inte får tillräcklig stimulans förrän på universitetet…

I alla fall, ska sluta gnälla. Men jag var på gnällhumör, för det känns som att jag trillar i bitar.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, bakslag, koncentrationssvårigheter, plugg, elitklasser, skolk, gymnasiet, grundskolan, understimulans, utveckling, begåvning, gnäll, ångest, stress, dåligt samvete, extraspråk, orange, uppmuntran