I’m only human

Jag har en tendens att överprestera, att aldrig vara nöjd och därmed må ganska dåligt över mina prestationer oavsett vad det gäller – jobb, skola, umgänge, relationer… Jag tycker sällan att jag räcker till, helt enkelt, även om det inte är helt sant alla gånger. Därför är jag väldigt nöjd över att jag på Pride hittade ett litet stånd som sålde silversmycken med text på. Jättefina allihopa, men ett armband fastnade jag för så fort jag såg det – jag var tvungen att köpa det. Det är ett enkelt silverband som det står ”IM ONLY HUMAN” på.

Det är väldigt skönt att ha den påminnelsen på armen, när allt känns som att det står stilla och jag inte räcker till. Det är en påminnelse om att det är okej att misslyckas ibland, allt kan inte bli perfekt och alla kan inte alltid vara glada och nöjda, för jag är inte mer än människa. Sen kan jag alltid kämpa för att saker ska bli så bra som möjligt, men om något går fel är det inte nödvändigtvis för att jag är en hemsk, hemsk människa som aldrig gör något rätt. Jag är bara mänsklig, och det är alla andra också.

Jag gillar mitt nya armband.

Annonser

Söndagsdepp

Inte första gången jag pratar om det här, men i alla fall. Självkänsla/självförtroende. Och min avsaknad av dessa två vitala delar av det mänskliga psyket… Det krävs fruktansvärt lite för att trycka ner mig i botten och få mig att tro att jag inte är värd någonting. Det värsta är att jag vet om det själv, men att mina tankar går in i dom banorna ändå.

Jag har massor med borden och måsten, och massa känslor åt olika håll som snurrar hej vilt. Alltså är det söndagsdepp med datorn och en kopp o’boy framför OS. Allt i ett försök att undvika ältande och mina krav på mig själv. Tack och lov behöver jag inte gå ut förräns i morgon kväll, då jag har terminens första tenta. Yay för mig och min självömkan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Frisk?

Idag gick jag på mitt sista återbesök på öppenpsykiatriska. Blev friskförklarad, utvärderade och ska trappa ut medicinen. Känns konstigt. Har ju traskat där fram och tillbaka i ett och ett halvt år… Gått på medicin i ca 15 månader… Och nu är jag frisk?

Det är coolt. Jag mår bättre. Samtidigt är det skrämmande, för nu har jag ju ingenting att skylla på längre. Den där bekväma ursäkten finns inte längre – men samtidigt har jag inte behövt en ursäkt på länge. För jag mår bra. Tillräckligt bra för att klara mig och för att kunna ta mig uppåt på egen hand.

Det som står skrivet på min lilla anslagstavla är: Pour le moment c’est tranquille. Je suis libre. (För stunden är det lugnt. Jag är fri.) Det uttrycker det rätt bra, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Oändliga krav

Har varit hos psykologen idag på morgonen, och återigen väcks en massa tankar inom mig. Det är väl det som sådana här samtal ska göra, antar jag. Inte desto mindre är det jobbigt. Kan knappt fatta att det snart är ett år sedan jag träffade henne för första gången.

Hon säger att jag har en tendens att vara kritisk mot mig själv, i allt jag gör. Det stämmer ju, fast jag knappt har tänkt på det förut. Den enda känslan jag genomgående minns från hela min barndom och uppväxt, är den speciella känslan i magen jag får av att känna att jag inte räcker till. Att jag alltid är lite, lite fel. Det är ingen skön känsla. Jag vet inte heller varför jag har den. Kanske för att jag alltid fått höra att allt är möjligt? När man då inte gör allt är det lätt att känna sig otillräcklig. Åtminstone om man är jag.

Mina tankar måste förändras. Men bara det är ett krav, som gör att jag mår sämre igen. På något sätt är det så, att vad jag än gör, trasslar jag in mig i en massa ”borde”. Och sådana får mig att må så dåligt, så jag inte ens kan förklara det.

Nåväl, jag ska sluta whinea och kanske göra lite på min engelska-uppgift i stället. Som jag borde.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Dålighetskomplex

Jag är väldigt bra på att ha dåligt samvete för saker. Ibland undrar jag om jag inte tar på mig lite av alla andras dåliga samveten också, bara för att… Jag kan få dåligt samvete över precis vad som helst. Sen, till råga på allt, får jag dåligt samvete över att jag har dåligt samvete.

Ett exempel:
Dåligt samvete över att jag inte tar mig till skolan
leder till: Dåligt samvete över att jag inte gör något när jag nu ändå inte är där
leder till: Tankar om hur dålig jag är, för jag klarar ingenting
leder till: Jag blir paralyserad av min egen dålighet
leder till, senare på kvällen: Dåligt samvete över att jag slösat bort en hel dag

Ond cirkel helt enkelt… Det psykologen och jag försöker bryta är mitt ”dålighetskomplex”. Det vill säga att jag alltid tänker att jag är dålig så fort jag inte uppnår mina inre mål som jag har satt upp. Och eftersom dom målen är att jag ska klara allt, händer det rätt ofta att jag inte uppnår dom. Ergo, jag är dålig.

Eller?

Jag jobbar på att försöka se vad jag faktiskt gör i stället för att bara se vad jag inte gör. Men oj, vad svårt det är. Idag kan jag i alla fall, vid 14-tiden på eftermiddagen, konstatera att jag åtminstone gjort två saker på listan jag skrev i går kväll: mata sköldpaddan och skicka in bokrecensioner till skolan. Ytterligare två saker vet jag att jag kommer klara av, och förhoppningsvis ytterligare något på listan. Gör jag inte det, däremot, så kan jag i alla fall tänka på dom fyra saker jag har klarat av idag.

Kampen mot dåligheten går vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Återkommande näsblod

Återigen har jag börjat blöda näsblod. Jag undrar vad det beror på. Senast jag blödde mycket näsblod, förra sommaren, berodde det på stress. Det märkte jag till exempel på att jag började blöda mitt under rusningen på jobbet – fick ringa in till köket så att någon kom ut för att avlösa mig. Nu är det lurigare. Dels så rinner inte blodet, utan det märks bara när jag snyter mig; sen har det bara dykt upp de senaste veckorna. Undrar om jag är mer stressad än jag känner mig… Eller så är det helt enkelt min förkylning som spökar, ihop med den oväntade kylan som dök upp igen. Irriterande är det i vilket fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vem säger att prat inte hjälper?

Den här veckan har hittills känts väldigt självcentrerad, av någon anledning. I måndags morse träffade jag min psykolog, igår hade jag först utvecklingssamtal med min mentor och sedan träffade jag M, en väldigt klarsynt god vän som vet typ det mesta om mig numera. Alla tillfällena gav massor med plats för mig att prata om mig själv – och jag kände att det var okej. Jag fick utveckla tankar jag haft inom mig väldigt länge, och även höra andras åsikter. Självklart var psykologsamtalet och mentorsamtalet mer ensidiga eftersom dom faktiskt uttalat handlade om mig, men det är det som är grejen. M lyssnade på mig för att hen ville, inte för att hen måste, och gav dessutom egna erfarenheter och tankar. Jag fick veta rätt mycket om henom också. Dessutom hoppar samtalet mycket mer med M, ena stunden pratade vi om anime, andra stunden om utanförskap och tredje stunden om ohälsosamt hög IQ 😛

Variation är bra, sägs det. Det sägs också att det är skönt att prata av sig. Efter två dagar av intensivt pratande kan jag inte annat än hålla med.

Alltså är jag på rätt bra humör idag – speciellt som jag är lagligt hemma från skolan, vi är lediga 🙂 Nu ska jag bara plugga lite också så känns det ännu bättre…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,