Det tar aldrig slut

I fredags var det sex månader sedan Nubbe dog.

På onsdag är det fem månader sedan Y och jag kysste varandra första gången.

De här två händelserna kommer nog alltid vara sammanlänkade för mig, i och med att de skedde så nära inpå varandra och påverkades så mycket av varandra. Min höst 2011 präglades av dessa två händelser, och de balanserade varandra och gjorde att jag inte gick under. De är i princip det enda jag minns från hösten.

I fredags skulle vi se på film några stycken. På vägen stannade jag till hos Nubbe på gravplatsen. Tände ett ljus. Jag önskar att han hade fått lära känna Y. Jag önskar så mycket. Jag önskar att han levde.

Det tar aldrig slut. Jag kommer alltid att sörja Nubbe, och alltid vara tacksam över att jag vågade säga något till Y. Kanske tack vare att vi kom varandra nära i skuggan av Nubbes död.

Sammanlänkat, som sagt. I närheten av döden finns livet, och ibland blir det så jävla uppenbart. Även om det ibland vore skönare att inte vara så medveten om att vi balanserar på ingenting.

Självplågeri

Det är fascinerande hur lätt det är att fortsätta älta en person, fortsätta bry sig, fortsätta undra. Hur lätt det är att fortsätta plåga mig själv genom att titta på gamla bilder, nya bilder. Jag antar att det bara är beviset på att jag fan inte är bättre än någon annan på det här med relationer.

För jag vill inte släppa, för jag vill tro att det kanske finns något, även fast jag vet att jag borde ge upp. Men då kommer de där tillfällena då jag åter tror att kanske, kanske, kanske är något på väg att ske, som det har gjort förut. Det är en jävla rebound-historia.

Det stör mig även att det här hindrar mig från att se alla de andra fantastiska fullt ut. Jag är omgiven av fantastiska människor, och jag tror att de vet att de är fantastiska, men det ligger alltid en tanke där inne någonstans att det här är inte på riktigt. Det är som att hen har paxat en plats, en plats som jag gärna skulle vilja ha tillbaka.

Det är så lätt att fortsätta älta, fortsätta tänka, speciellt när den personen finns i mitt liv på andra sätt. Och det påverkar så mycket, speciellt för att jag inte kan säga något om det officiellt, för officiellt har det aldrig hänt, även om många vet. Men det innebär att jag inte har en förklaring att ge till varför vissa ämnen är känsliga. Och det sliter ännu mer.

Mitt 2010

Inspirerad av Anneli, inser jag att jag har gjort massa saker i år. Jag inser också att jag inte orkar skriva ner allt, det är alldeles för mycket. Det blir lite korta snapshots i stället.

Flyttade till Tensta. Började undervisa i trumpet. Fick nytt uppdrag på MyAcademy. Fortsatte hänga med Kårsdraget. Pluggade franska. Åkte på turné med Kårsdraget. Lekte klubbmästerist då och då. Drack rätt mycket te. Hånglade en del. Var ganska ledsen i omgångar. Jobbade nästan heltid under sommaren. Spelade Call of Cthulhu. Var i början av året med i tre styrelser, något som i mars gick ner till två. Blev ordförande för Stockholm by Night. Arrangerade en vampyrbal. Hann knappt lajva. Åkte på LinCon med bröderna. Upptäckte airsoft och att det är skitkul. Åkte på Skymningsland och blev kär i post-ap. Gick Pride-paraden med Sommarorkestern. Åkte på STORK med Kårsdraget. Åkte till Uppsala rent allmänt. Träffade rätt mycket folk, men inte så många som jag hade velat. Spontanköpte en altsax. Blev utsedd till KDslampa. Firade två år med körkort. Åkte till New York med familjen. Hälsade på brodern i Nyköping. Gjorde min andra höstkonsert med Kårsdraget. Började dansa lindy hop i januari. Lärde känna massa nya trevliga människor. Tillbringade en hel del tid i Sqrubben. Var jättelycklig. Blev förälskad. Började titta på How I Met Your Mother. Kände mig rastlös. Fick ett nytt badrum och en ny spis. Fick inte en fixad ventilation. Pratade om relationer. Pratade om böcker. Fortsatte jobba på muséet. Gick på Nobelfesten igen. Pluggade för lite. Sov för mycket. Började dansa balboa i oktober. Spelade massor med trumpet. Åkte en sväng till Stockholms spelkonvent. Hjälpte Anneli och Rebecka att flytta till Flemingsberg. Hjälpte brodern att flytta till Stadshagen. Såg Kårspexet. Hade valvaka hemma. Åkte nattbuss. Var ganska arg. Åkte på rephelger med Kårsdraget. #prataomdet. Såg Mad Men med Anneli. Sjöng en del. Firade midsommar hos Siri. Var på Sunkit en del. Sov några gånger på Hotell Hornstull. Drömde konstiga drömmar. Hängde på Lappis. Åt episka tårtor på Grand Hôtel. Firade min födelsedag i Sqrubben. Dansade rätt mycket på bord. Åkte på BRUNK i Uppsala. Planerade lajv. Planerade dumheter. Umgicks rätt mycket med Siri i allmänhet, utom direkt efter Skymningsland. Körde ganska mycket bil. Kollade på ganska mycket film med olika människor. Grillade. Drack fulrosé på Långholmen. Kom hem sent (eller tidigt, beroende på hur man ser det). Spontanåkte till Örebro. Promenerade runt Tensta med omgivningar med Emil.

Jag ska nog sluta där. 2010 var ett händelserikt år helt enkelt, både upp och ner och mittimellan. Överlag är jag nöjd med året, jag har gjort fruktansvärt mycket saker i olika omgångar under året. Det har varit både mitt bästa och mitt sämsta år rent emotionellt. De två extremerna, liksom. Men 2010 har framför allt präglats av att jag bodde i från mina föräldrar från 2 januari. Det är det övergripande, som har gjort mycket av resten möjligt. Hej 2011!

Day 28 – Something that you miss

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Det här bör handla om en sak, som jag tolkar inlägget. Jag kommer därför inte skriva om personer jag saknar. Saker är svårare, jag saknar inte så himla många. De saker jag är mest fäst vid har jag ju, så dem saknar jag inte. Svårt blir det…

Man skulle också kunna tolka det som att det handlar om en plats. I så fall blir det enklare. Jag saknar min stad i Frankrike. Inte byn jag bodde vid, inte skolan, men staden som den låg i. Den var gullig, ganska praktisk (och opraktisk!) och jag tillbringade rätt mycket tid i den. Den blev ett tredje hem. Jag lärde mig aldrig hitta jättebra, men jag gillade den verkligen. De romantiska promenaderna gör nog sitt till tror jag ^^

Day 25 – A first

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Nu blev det svårt igen. Jag skulle kunna göra som Julia Skott och skriva om första gången jag körde bil, för det var fantastiskt. Jag skulle kunna skriva om första gången jag var på lajv, det var också fantastiskt – i alla fall då ^^ Jag kan inte skriva om första gången jag kysste någon, för det har jag redan gjort. Men allt jag gör har jag ju någon gång gjort för första gången…

Vi tar det här minnet, för att det är ett minne jag verkligen gillar.

Påsken 2009 åker jag och mina föräldrar till Sarajevo för att hälsa på bekanta. Vi drar runt i stan i några dagar, innan vi tillsammans med våra vänner ger oss av på en tur genom Balkan. Vi passerar Serbien och Montenegro, och bestämmer oss för att åka in i Kosovo och träffa på en bekant till våra bekanta. Så det gör vi. Vi anländer Peja någon gång på eftermiddagen, väntar in de övriga. Promenerar runt i stan, äter traditionell kosovoalbansk jättegod mat på en liten restaurang.

Vi ser trupper som går runt i staden, de tillhör KOFOR-trupperna som är i Kosovo för att se till att alla känner sig trygga(re). Just de här är italienare, och där någonstans pingar min hjärna till och tycker att jag borde försöka prata med dem på italienska som jag vid det laget har läst i ett och ett halvt år på gymnasiet. Det vågar jag dock inte.

Dagen därpå vaknar vi på hotellet, det är min födelsedag. Innan vi lämnar Kosovo bestämmer vi oss för att besöka ett kloster. Även detta kloster bevakas av italienska KOFOR-trupper. Den här gången vågar jag, och det funkar! De förstår vad jag säger, jag förstår vad de svarar! För första gången prövar jag mina språkliga vingar på italienska (med riktiga italienare, mind you), och det fungerar. Adrenalinkicken är otrolig 🙂

Ett halvår senare börjar jag på universitetet och läser just – italienska.

Day 17 – Your favorite memory

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Ett enda minne. Vete tusan om det går. Det finns så många minnen som jag har sparat som extra bra. Men vi kan väl ta ett som jag fortfarande är riktigt stolt över och som jag lovade mig själv att minnas för alltid…

Jag minns inte exakt var den här tävlingen skedde, men förmodligen någonstans i Stockholm. Jag minns inte ens exakt vilket simsätt det var jag tävlade i. Jag minns bara känslan, när jag stod där efteråt och fick en guldmedalj. Det hände inte speciellt ofta. Bara känslan av att jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det, jag nådde mitt mål är det som finns kvar. Total lycka för en ~elvaåring. Jag lovade mig själv då att aldrig glömma det ögonblicket eller den känslan, och det har jag nog faktiskt lyckats med.

Day 16 – Your first kiss

Det här inlägget ingår i det här projektet.

Jag var 16 år och vi hade lärt känna varandra på ett lajv. Sen satt vi hemma hos mig och kollade på film, och plötsligt hände det. Efter en liten stund blev jag skärrad och panikslagen och illamående och ville vara ensam. Så hen gick sin väg.

Vi har sprungit på varandra då och då under årens lopp, men aldrig pratat riktigt ordentligt efter det. Det är nog lika bra.

Tick tock

Ibland stressar det mig, med tiden som går. Ibland blir jag bara förvånad. Igår insåg jag att det var exakt sex år sedan en klasskompis till mig dog i cancer. Vi var femton år gamla.

Ibland läker inte tiden riktigt alla sår.

Gott Nytt År!

Happy New Year! Bonne Nouvelle Année! Buon Anno!

Och så vidare… Nu är det 2010, och jag har precis vaknat och klätt på mig (kom hem kl 6 i morse). Sitter och väntar på några vänner som ska uppmuntra mig i kartongpackandet 🙂

Vid tolvslaget stod jag på Slussen tillsammans med goda vänner och ooohade över fyrverkerierna som steg upp från vattnet. Sen vidare till andra vänner för prat och trams och roligt (trots att jag somnade i soffan några gånger ^^).

All in all, ett bra nyår. Jag hoppas att ert var lika trevligt!

Läs även andra bloggares åsikter om flyttpacka, 2010, nyår, tolvslaget, slussen, fyrverkerier, kärlek

Frisk?

Idag gick jag på mitt sista återbesök på öppenpsykiatriska. Blev friskförklarad, utvärderade och ska trappa ut medicinen. Känns konstigt. Har ju traskat där fram och tillbaka i ett och ett halvt år… Gått på medicin i ca 15 månader… Och nu är jag frisk?

Det är coolt. Jag mår bättre. Samtidigt är det skrämmande, för nu har jag ju ingenting att skylla på längre. Den där bekväma ursäkten finns inte längre – men samtidigt har jag inte behövt en ursäkt på länge. För jag mår bra. Tillräckligt bra för att klara mig och för att kunna ta mig uppåt på egen hand.

Det som står skrivet på min lilla anslagstavla är: Pour le moment c’est tranquille. Je suis libre. (För stunden är det lugnt. Jag är fri.) Det uttrycker det rätt bra, faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, medicin, anti-depressiva, frihet, ursäkter, friskförklarad, öppenpsykiatrin, frisk, må-bra