Sorg och saknad

I morse när jag låg och halvsov kom jag att tänka på tisdagen den 5 augusti i år. Dagen då jag ringde till min mamma medan jag vandrade in mot Visby – och fick reda på att mormor dött under natten.

Och trots att det gått flera månader, trots att begravningen varit och trots att jag gråtit floder, så började jag gråta igen. Minnena från den dagen dök upp i huvudet så tydligt, och i efterhand undrar jag lite hur jag lyckades vara kvar i Visby hela dagen innan jag åkte upp till min familj.

Jag vandrade in i folk på marknaden, på torget, överallt. Känslan av avlägsenhet och tomhet var överväldigande, faktiskt. Samt förstås frågan: hur hände det här? Mormor var inte sjuk, inte skröplig ens! Hur kunde hon plötsligt bara dö? Förklaringen ligger i hennes ålder: 85 år. Och, hur klyschigt det än låter, mormor var inte 85 år gammal, hon var 85 år ung. Sorgen, saknaden, är fortfarande överväldigande ibland. Jag kan fortfarande ägna timmar åt att minnas och gråta, även om just gråten inte kommer lika lätt längre. Tror aldrig jag kommer sluta sakna mormor, helt ärligt.

Den dagen (och många dagar därefter) överlevde jag tack vare mina vänner. Min familj fanns där förstås, men många av mina vänner är så oerhört stöttande. Dom är det dessutom vad som än händer – de finns alltid. Förmodligen är dom förklaringen till varför jag stannade kvar i Visby den där augusti-dagen. Jag behövde dom.

Men mormor, jag kommer aldrig sluta älska dig.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, död, dödsfall, mormor, medeltidsveckan, visby, gotland, vänskap, stöd, sörja, begravning, minnen, kärlek

Alla Helgons Dag

Idag på religionsundervisningen diskuterade vi det ”sekulariserade Sverige”. Ett flertal i klassen sade att bara för att vi firar kristna högtider betyder inte det att vi är kristna i Sverige, det visar bara på våra kulturella traditioner. Det ligger ingen djupare mening bakom att vi t.ex. firar jul eller tänder ljus på Alla Helgons Dag. Vi har bara blivit vana vid det, och lägger inte längre någon större vikt i firandet.

Till viss del håller jag med dem. Jag känner mig inte som kristen bara för att jag firar jul, påsk, Alla Helgons dag eller för att jag är ledig på Kristi Himmelfärdshelgen. Däremot kan känslan vid dessa högtider smyga sig igenom och ge dem en egen betydelse ändå. Detta märktes extra tydligt nu den första november. Min mormor gick bort i augusti, alltså visste jag att familjen antagligen skulle åka till hennes grav på allhelgona-kvällen. Som tidigare nämnt var jag på kongress i Uppsala, dvs separerad från min familj vid denna första minnesdag. Trots att jag inte är kristen bestämde jag mig för att gå till Uppsala kyrkogård och tända ett ljus för mormor i minneslunden där. Varför? För att ljus är en oerhört stark symbol för våra minnen. Jag har skrivit förut om människors fascination för eld – jag tror att ljusen på Alla Helgon är en del av det. Mitt ljus markerade min tanke, och gav mig en varm känsla, trots sorgen efter mormor.

Vad jag försöker säga (tror jag), är att det trots allt finns högtider som alla kan fira utan att nödvändigtvis tillhöra religionen som ”paxat” dem. Känslan är viktigare än formen.

mormors ljusstakar

Läs även andra bloggares åsikter om sekularisering, alla helgons dag, ljus, högtider, kristendom, religion, sorg