Vetefan hur allt känns. Just nu är det inte bra. Jag går runt i ett konstant vimmel av känslor, det är för mycket! Men samtidigt kan jag inte släppa, inte lämna utan ett ord.
Du var den första jag släppte in utan en lång prövotid. Jag antar att det är det som slår tillbaka nu. Men jag vill inte tänka så!
Det är inte som att mitt liv saknar kärlek. Men naturligtvis är det så att den jag kommit närmast, är den som just nu vill ha mig längst bort. Verkar det som. Och jag får hela tiden en känsla av att jag sabbar för mig själv, konstant, genom att försöka leva som jag lär. It sucks.
Läs även andra bloggares åsikter om känslor, kärlek, relationsanarki
Orangia 